Tag Archives: Stellan testar

Uncategorized

Sippar på en läsk

1 Comment

Den är god, mild i smaken med en liten antydan av ananas – trots att det handlar om en apelsinläsk. 

Jag talar om Saturnus nya läsk Greenly, som även kommit i två andra smaker.  Jag får återkomma om dom, den här kan jag i alla fall rekommendera varmt. Greenly är en ekologisk dryck, som tidigare sålts som en så kallad stilldrink, det vill säga utan kolsyra. Den är Kravmärkt och är gjord på naturligt mineralvatten, apelsinjuice av koncentrat och rörsocker. 

Stilldrinken var god, men den här är bättre, med precis lagom mycket kolsyra och lagom sötma.

Uncategorized

Ekorrgodis

4 Comments

De har skapat ganska mycket uppmärksamhet kring sitt företag, tjejerna bakom Sjölunda Gård Ekogrossisten AB. Men det förtjänar de, för de har gett sig in i ett getingbo där de behöver all draghjälp de kan få. Gigantiska handelkoncerner som Ica, Coop och Axfood har lanserat massor av varor under egna varumärken i massor av kategorier, men inte i godishyllan. Små försök har gjorts, men i väldigt blygsam skala. 

Det är nämligen apsvårt att få folk att nappa på nytt godis. Det kan faktiskt vara den kategori där varumärkestroheten är som absolut störst. 

Men Sjölunda Gård har ett argument som knappast någon haft tidigare: deras godis är ekologiskt. Inga konstgjorda tillsatser, och det är något som ligger i tiden.

Så nu finns Ekorrens Ekologiska Smågodis i Coops butiker runtom i Sverige. Jag har förstås testat och är positivt överraskad. Företaget har två blandningar, en som kallas Klassisk Smågodisblandning och en som kallas Syrlig Blandning. 

Den klassiska blandningen innehåller både vanligt godis av vingummityp, lakrits och skumgodis. Och alltihop smakar helt ok. Personligen blev jag mest positivt överraskad av lakritsen. Jag är ingen jättefantast när det gäller lakrits, men den här hade en mild och lite söt smak som jag gillade mycket. 

Den syrliga blandningen tog inte slut lika fort, och det tror jag har att göra med konsistensen på det godis som dominerar i påsen. Det har en något mindre gummiaktig konsistens, som drar mer åt marmeladgodishållet, typ Finlandiakulor. Marmeladkulor ingår definitivt i kategorin pensionärsgodis och det kan nog vara värt att försöka fila på receptet lite för att en mer modern konsistens. Tillsammans med marmeladgodiset finns även supergoda syrliga ormar, som jag gillar mycket skarpt. 

Godiset får klart godkänt, och jag köper gärna igen. Särskilt med tanke på att det är ett gäng djärva tjejer som dragit igång bolaget, och att de driver det med ett gott syfte. 

Dessutom har de en grupp på Facebook, och en egen blogg, som du kan hitta här. Modern marknadsföring. Billigt. Det är coolt och smart.

Uncategorized

Jodå, jag har testat

9 Comments

Huskorset tycker att jag har fel när jag säger att vinägerchips är äckligt. För att bevisa – åtminstone för mig själv – att jag har rätt, har jag i över en vecka sökt med ljus och lykta efter surchipsen. 

But, alas, to no avail. De har helt enkelt inte hittat till byn där jag bor. Än. 

Däremot, snubblade jag under min jakt på en annan chipsnyhet, nämligen denna: 

Och här snackar vi. De här chipsen är riktigt goda, med en lagom pepprig smak som snärtar till grill-löksmaken. Dessutom finns det en skön liten knorr av het sötma på slutet som gör det hela mycket njutbart. 

Och som om inte detta vore nog, så lyckades jag hitta de här chipsen i tidernas allra mest överlägsna förpackning: 40-gramspåsen. Visserligen var detta ett tillfälligt erbjudande, där man vid köp av en chipspåse i normal storlek erhöll en provpåse Grill & Peppar på köpet. Så tyvärr är det nog en kär vän på tillfälligt besök. 

Tyvärr, säger jag. En gång till. Tyvärr. 

Min kärlek till 40-gramspåsarna är stor, och som så ofta handlar det om nostalgi. För när jag satt där i bilen (inte kunde jag vänta tills jag kom hem!) och öppnade den lilla påsen, blev jag återigen nio år. Mina byxor fick hål på knäna, och jag sprang över från den stora gula skolan till Shellmacken på andra sidan den dammiga vägen. Där huserade den legendariske Kurt på Tappen, även känd som Vraket. Han hade femöres kola och mycket annat gott vid plåtdisken i sin trånga, smutsiga lilla bensinstation. 

Och så hade han chips. 40-gramspåsar. Med grillchips. Vad jag kan minnas fanns det ingen annan smak att välja på, men grillchipsen funkade fint. Påsarna var randiga, i brunt och orange. 

Det var gott, och när det var slut kände man sig ändå lycklig en lång stund, medan den fräna löksmaken dallrade där i gommen. Tills man hörde skolklockan ringa, och tvingades att dödsföraktande kasta sig tvärs över gatan igen för att hinna in till lektionen.