…apropå det här med mat i husvagnen: Det kan kännas ohyggligt smart att ta med sig en liten men kompetent elgrill. Det tycker även gästande goda vänner som bjuds på korv med bröd.
Det känns mindre smart när man slagit till automatsäkringen för sjuttifjortonde gången och resignerat inser att den är för klen, varför man tvingas ställa sig och steka korven på husvagnens gasspis istället.
Och därmed höja temperaturen ytterligare i den lilla lådan som ska föreställa semesterbostad.
Jag frågade ju häromveckan efter tips om praktiskt mat för husvagnssemester. Tur det, för en av de första sakerna vi upptäckte var att den lånade husvagnens kylskåp inte funkade. Vi har istället investerat en femhundring i en eldriven kylbox från Biltema, och den fungerar fint.
Men den är liten, och måste kånkas fram och tillbaka mellan husvagnen. Något mer opraktisk, således.
Det är för övrigt ganska mycket som är opraktiskt med husvagnar. Trångt, varmt och allmänt bökigt.
Tur då att Danmark bjudit på sitt allra schysstaste väder, och att vi hade flyt och hittade en fantastiskt fin liten campingplats vid Vejlefjordens inlopp. Alldeles vid vattnet, och nästan tom på folk.
Det är ett rätt beprövat koncept, som fungerar så här:
Först går man upp snortidigt på morgonen, springer runt och skriker på varann och barnen en stund, försöker få i sig någon slags frukost och få med sig allt man behöver i bilen.
Sedan kör man till Göteborg. Inte helt okomplicerad uppgift om man närmar sig den norrifrån, som jag gör. Då måste det tas höjd för eventuella trafikförstoppningar i alla vägbyggnaders ändtarm: Tingstadstunneln. Resultatet av en dylik operation innebär normalt sett att man kommer fram alltför tidigt och får stå i en outhärdlig kö i tre fjärdedels evighet, lyssnandes på lastbilars tomgång som blandas med infantila konversationer mellan medresenärer.
Man kör sedan ombord till ackompanjemang av upphetsade utrop från kartläsaren (“Akta!”, “Åh, vad nära kanten du är!” och det patentsökta uttrycket “Shit-i-rackarn!”) och parkerar sin bil.
Man äter sedan en förbeställd frukost, vilken står uppdukad och klar på bordet. Att den är framdukad är förstås underbart, i övrigt är frukosten otroligt medioker. De två minsta rundstycken jag någonsin sett, tillsammans med en slags fruktsallad som på kemisk väg verkar ha befriats helt från alla smakämnen.
Man försöker sedan slå ihjäl sju åttondels evighet på en båt fylld av skrikande barn och föräldrar i varierande stadier av apati.
Man bryr sig inte om att växla in några danska pengar (trots hustruns vädjanden), eftersom butikerna i huvudstadsregionen redan för flera år sedan övergett det idiotiska Dankort-systemet och börjat acceptera internationella betal- och kreditkort.
Väl framme i Danmark inser man att detta var ett korkat beslut, eftersom samtliga butiker på norra Jylland fortfarande tycks omhulda det xenofobiska Dankort-systemet. Istället gör man sina inköp med svenska pengar och blir skinnad på kursen.
De svenska pengarna tar slut med svindlande hastighet, och nu inleder man jakten på en bankomat. Denna jakt tar en genom centrala Skagen – till fots, med familjen parkerad i en bil med bastuaggregatet uppskruvat till elva – där man efter en gedigen sökinsats hittar en bankomat med endast sex personer före i kön. (Centrala Skagen är för övrigt fullproppat av folk, samt mängder av musikanter som deltar i någon slags festival. Bland annat sitter en man i cowboyhatt mitt på gågatan, och lirar brallorna av alla förbipasserande med sin Fender-stratta och munspel. Men det hinner man inte stanna och njuta av, eftersom familjen numera passerat well done-stadiet i bilen.)
Med plånboken laddad med dansk cash, beger man sig till Grenen, där Skagerrak och Kattegatt möts:
Där ser man till att fylla alla klädesplagg, väskor och magsäckar med sand. I övrigt har man det rätt hyfsat medan barnen begraver varann i nämnda sand:
Medan man ligger där och gonar sig, passerar en orkester beväpnad med trummor och säckpipor:
Här skulle man kunna stanna länge. Men det finns en bortre parentes, i form av färjan hem. Därför hastar man vidare till den igensandade kyrkan, som är begravd i sanden, och där bara tornet sticker upp:
Därifrån forsar man vidare till Råbjerg Mile, en slags sandöken som får kamerafingret att rycka okontrollerat:
Där leker barnen att de är i en riktig öken:
Och man snubblar över en fotosession för någon form av chict glänsande magasin, som plåtar 2009 års badmode. Kamerafingret rycker åter okontrollerat, och till slut blänger både fotograf och modell ilsket. De undrar sannolikt om man är den utsända spionen Hemlige Jensen från konkurrentmagasinet:
Efter detta letar men igenom hela Fredrikshavn efter ett etablissemang att dinera på, och hamnar på ökenplejset Pizza’n Pasta Place. Där äter man smaklösa pizzor, varefter servitören försöker blåsa en genom att ta betalt för stora drickor när vi bara beställt små. Den gubben går dock inte, eftersom man har järnkoll på varenda dansk spänn i plånboken och noga räknat ut exakt vad allt kommer att kosta, eftersom den danska cashen börjar tyna, och man följaktligen knappt vet om man kan betala för sig i detta finansiella u-land.
Efter maten slår man ihjäl en kvart, tjugo minuter på en dansk lekplats där man blir kallad Mats av en liten pojke från Småland.
Sedan kör man på färjan hem, där barnen gör sitt yttersta för att spendera så mycket pengar som möjligt i Stena Lines spelautomater, medan man själv förgås av törst.
Sist av allt lyckas man mot alla odds att hålla sig vaken hela hemresan, varpå man stupar i säng med dansk sand knastrande överallt.
En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.
