Jag har en i kylen nu, faktiskt. Hembryggd kroatisk rakia, en traditionell spritsort som görs av resterna från vinproduktion.

Den fick jag av Ivana. Fast först gav jag henne en flaska vin och 125 spänn.

Nu fattar du ingenting, och det är inte så konstigt. För jag börjar den här historien från slutet.

Början kommer här: I fredags råkade vi ut för resans enda missöde av rang: Magic lyckades sparka till en sjöborre så hårt att han fick tre taggar i tån – trots att han hade de obligatoriska badskorna på sig.

En del påstår att borrarna är giftiga och vi kände oss tvungna att göra något åt saken. Knatade tillbaka till hotellet, och möttes av en handfallen receptionist som rekommenderade oss att gå till doktorn.

Som fanns på ett annat hotell.

Not.

När vi kom dit möttes vi nämligen av en uttråkad receptionist som gav beskedet: “Doctor not work in Podgora today.”

Då knatade vi till apoteket. Och fick en svart salva som luktade bensin. Enligt kvinnan bakom disken skulle denna kräm få taggarna att krypa ut av sig själva. Jag kände mig lite tveksam, och frågade: “How long will it take?”

“Oh, it will go fast”, blev det tvärsäkra svaret.

Min fråga om sjöborrarna var giftiga bemöttes av ett skratt och ännu ett tvärsäkert svar – absolut inte!

Under större delen av dagen kladdade vi med bensinsalvan och den största taggen kröp faktiskt ut några milimeter. Men när IT-mamman skulle dra ut resten, gick den av. Och de två andra satt kvar.

Senare på kvällen beslöt jag mig för att försöka göra något mer, och gick till hotellets reception. Förmiddagens handfallna receptionist hade gått för dagen, och på plats fanns istället solstrålen Ivana.

“Hello, can I help you?”, kvittrade hon lika glatt som vanligt.

Jag förklarade vårt problem, och den kroatiska ängeln förklarade sig snabbt beredd att komma upp på rummet och hjälpa oss. Först försåg hon mig med en liten kopp olivolja att stryka över taggarna – det är en gammal kroatisk huskur – och lovade sedan att komma upp på rummet så fort hennes chef var tillbaka, så att hon kunde lämna receptionen.

En halvtimme senare var det full operation på vår balkong. Under tjugo minuter klippte, skar och pillade Ivana i Magicics tå, och alla tre taggarna fick hon ut. Den stora taggen var den största hon sett, påstod hon.

Jag hade tänkt ge henne en slant som tack för hjälpen, men min plånbok var bortstädad, och hon försvann alltför snabbt.

Istället gick jag till supermarketen mittemot och köpte en flaska vin. Sedan gick jag med flaskan till Ivana i receptionen, och lade en sedel under, varpå jag tackade henne igen för hjälpen.

“Oh, you surprised me! Thank you!”, strålade hon, och fortsatte:

“Actually, I have something for you, too.”

Döm om min enorma förvåning när hon öppnade ett skåp och plockade fram en halvliters flaska. Hon förklarade att flaskan innehöll hemgjord rakia, en kroatisk spritsort som är vanlig även i ett antal andra länder runt Medelhavet.

“You were such nice guests!”

Sug på den, liksom. Visst hade jag stannat och pratat med henne flera gånger, men detta var oväntat. Än mer oväntat var faktiskt att spriten ifråga var riktigt god, med en varm, knäckig smak. Jag brukar inte gilla sprit sådär, men den här diggar jag skarpt.

Och om jag någonsin återvänder till Kroatien, så är risken stor att jag bokar in mig på Hotel More i Podgora.