…från muggen på hotellrummet som hon och kollegan delar i London. (Update #1: Hon vill inte störa kollegan, som satt i rummet och skajpade.)

Det såg riktigt schysst ut, till skillnad från några av de apsunkiga hotellrum jag bott i just i London. Men nädå, jag är inte ett dugg avundsjuk. Inte alls. 

Jag vill hellre sitta här, under min korkek, och läsa Principles of Marketing av Kotler et al. 

Därför ska jag göra det, så fort jag fått Lilla Larsson i säng. (Update #2: Jag måste visst åka till svägerskan också, och hämta ett lusselinne, som Magic behöver ha imorgon. Men det går så bra så. Lille Kotler springer ingenstans. Inte en chans. Tyvärr. )

Can’t wait.

Sitter och fyller i en jobbig blankett från försäkringsbolaget. Jag har en sån där kapitalist-sjukförsäkring, som jag begagnat mig av för första gången. Ett samtal till ett 020-nummer, så fick jag tid samma dag. 

Fantastiskt smidigt och bra. 

Tills jag fick blanketten i brevlådan. 

Jag hatar blanketter. Särskilt när man måste fylla i saker man inte vet. Som till exempel vilket datum det var den där dagen jag ringde 020-numret och fick tid hos doktorn. 

Hur fasen ska jag ta reda på det? Det är nästan en månad sedan. Eftersom jag fick tid samma dag, och därmed inte riskerade att glömma bort, har jag inte skrivit upp det någonstans. 

Försöker tänka, men det går inte. Tills jag plötsligt inser att lösningen ligger här. Precis här. Look no further! 

Bloggen, min livsnerv och mitt epicentrum. Jag har visserligen inte skrivit något om läkarbesöket. Konstigt förresten. Måste vara för att han inte brydde sig om att känna på prostatan. Ingen tumme i röven – inget inlägg.

Men efter några klick hittade jag det här inlägget. Som jag skrev på parkeringen vid torget, i bilen. Efter läkarbesöket. Den 18 december – datumet jag sökte. 

Så nu har jag allt jag behöver för att fylla i blankettskrället. What can I say? Jag mår bra nu. En blogg och lite losec, det är allt man behöver.