Ett företag som jag följt med stort intresse är Maxos i Märsta. De har lyckats etablera sig på allvar som leverantör av medelhavsprodukter som hummus och olika sallade till svenska butikskedjor. Nu kommer fyra nya produkter: hummus med timjan och svarta oliver, hummus med paprika-salsa, salata balkani med grillad aubergine och stekt paprika samt salata turkie av paprika och tomat.
Axfood (Hemköp och Willys) har tagit in alla fyra produkterna, Ica, Netto och Bergendahls har tagit in de nya hummusvarianterna och Coop har tagit in salladerna. Värt att testa, själv gillar jag Maxos originalhummus skarpt.
Jag är rätt säker. Hotellet lyser som en julgran, och när jag körde förbi i tisdags cirklade en helikopter ovanför.
Vad yrar jag om?
Brassarna, såklart.
Det råkar nämligen vara så att Brasiliens landslag är i Sverige. Och bor på ett hotell i byn där jag bor! Allt enligt Svägerskans tidning. Det är bara lite vatten mellan mig och Ronaldinho, Kaka, Ronaldo, Adriano, Robinho… Jag får nog en liten infarkt om jag fortsätter.
Hotellets kök har fått speciella direktiv om hur maten ska tillagas. Jag kanske borde tipsa dem om att ta kontakt med Linda?
Säkerheten är rigorös och allt annat är minutiöst planerat. Själv vet jag inte hur jag ska förhålla mig. Jag har några alternativ:
Blänga som en dåre varje gång jag kör förbi, tills jag slutligen kör av bron och ner i fjorden. (Rätt troligt)
Ge efter för den där tolvåringen som finns kvar nånstans inom mig, och belägra stället med kamera och autografblock. (Låter kul, men lär knappast inträffa. Jag har nämligen inget autografblock.)
Klättra upp på berget vid mitt hus med en kikare. (Jag kommer inte att se ett skit, entrén ligger på andra sidan och ett gäng brassar lär inte sitta på en svensk brygga i mars.)
Eller så blir det bara så att jag sitter här vid min dator och tänker på vad jag ska göra, tills brassarna åkt hem till Madrid, Milano, Barcelona och de där andra ställena.
Och egentligen är det ju då man ska ta rygg på dem. Visst är det vackert när våren kommer, men nordanvinden gör att man fryser som en hund så fort man går ut genom dörren. Ingenstans kan man frysa som på Västkusten. Riktigt synd om de stackars brassarna egentligen. Jag blir nog tvungen att se till att de kommer hem välbehållna. Ska bara skrapa rutan på bilen, sen drar jag. Kanske.
…för min gode vän och medarbetare Jonathan Newtons blogg. Han skriver kul och initierat (på engelska) om sitt liv i Bryssel och EU:s korridorer.
Själv visste jag förstås redan att Jonathan är en mycket kompetent, produktiv, duktig och underhållande skribent. Hoppas att han nu kan nå ut till en bredare publik!
En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.