Mobilrecept var ordet, sa Bull

Skrev häromdagen om Kronfågel, som i likhet med Arla lanserat en mobil recepttjänst. Alice Brax var inte sen att kommentera, med informationen om att även hennes arbetsgivare Tasteline etablerat en mobiltjänst.

Det här är kanon. Jag älskar sådana här tekniska nymodigheter. Tasteline torde dessutom kunna erbjuda lite mer variation än till exempel Kronfågel. Därför blir jag sur när jag kikar in på Tasteline för att läsa mer, och inte hittar ett smack om mobiltjänsten. Hoppas att Alice kan sprida lite ljus i detta mörker…

Sug på den

Äntligen något nytt att testa. Det har varit stiltje ett tag nu, minst sagt. Alla fönster verkar stängda.

Men igår kväll, när jag hasade mig runt Willys efter ett stenhårt rpm-pass, fick jag plötsligt syn på en kul liten grej som jag redan skrivit om i Foodwire: Sippah – sugröret som sätter smak på mjölken.

sippaah.jpgRedan vid inköpstillfället upptäckte jag dock ett stort minus: Prislappen, som uppgick till 23 spänn för tio sugrör. 🙁 Jag har som princip att inte klaga över priser på mat, och anser normalt sett att mycket av vår mat borde vara dyrare. Men det där var faktiskt i häftigaste laget, och att langa upp 70 spänn för att köpa tre paket (ett av varje smak) – det kunde jag inte förmå mig till. Snålt, men sant.

Det blev ett paket: med smak av choklad. Magic och Legolas testade till frukost, och det var mungiporna i vädret. Enda klagomålet gick ut på att det var lite trögt att suga i sig mjölken, eftersom sugröret är fullt av smakgojs. Vi kunde dock konstatera att ett sugrör räckte för att sätta smak på nästan tre glas mjölk.

Personligen tyckte jag att smaken var alltför artificiell och kemisk. Sukraloset märktes för tydligt, medan kakaosmaken var alltför blygsam.

Tillverkaren, Haugen-Gruppen, tror att detta kan bli en jättegrej och lanserar stenhårt med bland annat annonser i Kalle Anka.

Jag tror att Haugen-Gruppen har fel. Det blir ingen jättegrej. Få barnfamiljer kommer att sitta och suga på de här rören till vardags. Men det blir en kul grej, som guldkant, överraskning eller kanske på barnkalaset.

Vad brassar man till brassar?

Ni får ursäkta, men nu återkommer jag till det där med brassarna som dykit upp i byn där jag bor. Kollegan Jonathan tvingade mig att leta fram lite mer info, så nu ska jag avslöja vad fotbollsstjärnorna käkar.

Jag har grävt fram numret av Svägerskans tidning där brassarnas ankomst förkunnades, och lusläst intervjun med kockarna May Gunn Bekkevold och Nicki Essmann. Dräför kan jag nu avslöja delar av den detaljerade meny som hotellet fått via e-post, och som dessutom justerats och förklarats i ett antal ytterligare meddelanden.

Håll i er, för här kommer det:

  • Sallad.
  • Grillad kyckling.
  • Fyllda pannkakor.
  • Ris med bönor och räkor.

jello.jpgInte så impad? Jag vet! Jag blev rätt besviken själv, därför har jag sparat det roligaste till sist, nämligen efterrätten (såklart): Färsk frukt – och Jello!

Aldrig ätit Jello? Good for you. Jello är vidrig, sliskig dallrande… gelé, typ. Oftast i en gräslig färg. Röd, rosa, gul, grön, lila (läs: azofärg).

Ja, gott folk. Detta är vad stjärnorna äter när de kommer till byn där jag bor. Och när de inte äter så gör de något av följande:

  1. Sover.
  2. Spelar Xbox.

Vilka otroliga tråkmånsar! Jag vill inte veta mer. och jag förstår äntligen varför jag aldrig blev fotbollsproffs.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.