Mannen på taket tar en läsk

pepsi_max_chill.jpgMan blir törstig av att klättra runt på taket och härja. Då passar det fint att det dimper ned lite läsk i brevlådan.

Läsken ifråga syns på bilden och heter Pepsi Max Chill. En tillfällig variant av Pepsi Max som smaksatts med äpple. Jag har skrivit om den förut, men nu har jag dessutom testat i verkligheten.

Och jag blev besviken. Det smaakr för lite Pepsi och för lite äpple, och som ett irriterande avslut kommer den där flata artificiella sötman från sötningsmedlen.

Visst, det går att dricka. Det rinner ned ganska lätt. Men lämnar en fullkomligt oberörd. Läskföretagen har haft en ganska nervös attityd i sin produktutveckling på senare år, och detta är ännu ett exempel. Skräcken för förlorade marknadsandelar är så stor att man inte vågar göra några större avsteg från ett fungerande (?) koncept.

Pepsi Max Chill kommer att säljas från april till augusti i Sverige. Mitt tips är att vi därefter kommer att slippa den. Det här är ingen produkt som någon frågat efter. Många kommer att prova av nyfikenhet – få kommer att köpa om.

Så lyder Stellans dom.

Och nu: upp för stegen igen. Vinden tilltar och jag har fortfarande läkt som måste spikas på den västra sidan av taket. Där är man väldigt exponerad för vinden, bara en ö och några hus mellan mig och Atlanten, så det är bäst att rappa på innan det blir för blåsigt.

Lite mer av Saras Kök

Denna gången hann jag nog se 20 minuter av SVT:s nya matprogram Saras Kök. Det var riktigt roligt, och största behållningen var nog att se Ann Söderlund skala potatis. Hon var ju långsammare än mig – och när hon var klar var golvet fullt av skal.

Undrar just hur mycket vin det gick åt under den inspelningen…

Pytt-i-takpanna

Igår onsdag inföll dagen T, som i Taklyft. De nya takpannorna skulle upp på taket med hjälp av kranbil, och Skoterpappan och Kandidaten var inkallade för att assistera mig med att plocka av pannorna från de pallar som kranbilen lyfte upp en efter en.

Tough job. Ryggen skriker till slut varje gång man böjer sig, men på något sätt går det i alla fall. Fast utan hjälp hade jag aldrig klarat det.

Det var också under själva taklyftet som det obligatoriska missödet inträffade. Enligt min erfarenhet händer alltid något tokigt under dylika projekt, och jag har väntat. Nu hände det alltså: Tre amatörer plockar av takpannor från en pall som hänger i kranbilens konstiga vagnliknande anordning. Vi plockar av pannorna i fel ordning, och till slut balanserar femtio stycken i en ensam rad längst ut på pallen, som alltså hänger från kranen.

Skoterpappan greppar en packe med fem takpannor, och då bestämmer sig de andra 45 att de också vill ned från pallen. Över Skoterpappans ben. Skoterpappan är dock snabbt och hinner slänga sig undan. Allt väl, förutom blodsmak i munnen, 569 i puls och en driva takpannor vid våra fötter. Kranförarchaffisen, som borde varit med förut och kanske kunde tipsat lite om hur man bör gå tillväga, tittar sömnigt upp och undrar: “Vad var det som hände?”

Pytt-i-takpanna, var det som hände. Med döden i vitögat. Stackars Skoterpappan har knappt hämtat sig än.

Varför kan det aldrig gå lite smidigt? Som för Martin Timell och alla dom – de kan ju i alla fall klippa bort pytten.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.