Igår onsdag inföll dagen T, som i Taklyft. De nya takpannorna skulle upp på taket med hjälp av kranbil, och Skoterpappan och Kandidaten var inkallade för att assistera mig med att plocka av pannorna från de pallar som kranbilen lyfte upp en efter en.

Tough job. Ryggen skriker till slut varje gång man böjer sig, men på något sätt går det i alla fall. Fast utan hjälp hade jag aldrig klarat det.

Det var också under själva taklyftet som det obligatoriska missödet inträffade. Enligt min erfarenhet händer alltid något tokigt under dylika projekt, och jag har väntat. Nu hände det alltså: Tre amatörer plockar av takpannor från en pall som hänger i kranbilens konstiga vagnliknande anordning. Vi plockar av pannorna i fel ordning, och till slut balanserar femtio stycken i en ensam rad längst ut på pallen, som alltså hänger från kranen.

Skoterpappan greppar en packe med fem takpannor, och då bestämmer sig de andra 45 att de också vill ned från pallen. Över Skoterpappans ben. Skoterpappan är dock snabbt och hinner slänga sig undan. Allt väl, förutom blodsmak i munnen, 569 i puls och en driva takpannor vid våra fötter. Kranförarchaffisen, som borde varit med förut och kanske kunde tipsat lite om hur man bör gå tillväga, tittar sömnigt upp och undrar: “Vad var det som hände?”

Pytt-i-takpanna, var det som hände. Med döden i vitögat. Stackars Skoterpappan har knappt hämtat sig än.

Varför kan det aldrig gå lite smidigt? Som för Martin Timell och alla dom – de kan ju i alla fall klippa bort pytten.