En kall öl – nej förresten: en iskall öl, tack!

coorslight.jpgAmerikanska bryggeriet Coors har sitt högkvarter i delstaten Colorado, tillika en av USA:s ledande vintersportregioner. Nu skulle jag väääldigt lätt kunna halka in på ett sidospår här, med en lång utläggning om min drömresa alla kategorier: en skidvecka (eller två) i Colorado. Men jag avstår, för nu skulle det ju handla om öl. Inte skidor. Tyvärr. (Jag skriver sådär för att jag är lite avis på Magic, som ska åka till Idre med en kompis i eftermiddag. Själv får jag inte ta en endaste sväng i år. 🙁 )

Coors Light är inget lättöl i svensk bemärkelse utan ett öl med reducerad kalori- och kolhydrathalt. Och det ska serveras kallt, tycker tillverkaren Coors. Detta är så viktigt att Coors nu utvecklat en särskild kran för sitt fatöl. En kran som utformats som en glaciär, och som vid tappningen av ölet sprider ut ett tunt lager av is i glaset. Man har också tagit fram en särskild flaska där en del av etiketten färgas blå när ölet har rätt temperatur.

Tyvärr är inte detta anledning nog för mig att åka till Colorado och dricka öl. Och förresten, när man åker skidor vill man ju oftast ha något varmt. Eh… Kaffe, till exempel? Nä, ok då: Glühwein ska det förstås vara, eller varm choklad med grädde och en skvätt rom. Och då menar jag förstås på after skin. I backen måste man vara nykter, för det vet vi ju: Man kan ha kul utan sprit. Särskilt i en skidbacke.

Sockerfri läsk, kan det va nåt?

Fick just lite nya siffror från Sveriges Bryggerier, som hävdar att drycker som inte sötats med socker ökat sin försäljning markant under 2006.

splenda-povray.pngDet är förmodligen sant, men när jag tittar i min kristallkulla ser jag att vi nått kulmen på den utvecklingen. Alla trender pekar mot mer naturliga råvaror och ökad medvetenhet om vad man konsumerar – både i hälso- och miljöhänseende.

Den sanslösa sockerskräcken sparkades igång av Atkins-, GI, South Beach och de andra dieterna. Min gissning är dock som sagt att sockerskräcken nu kulminerat och kanske till och med ersättas av en kemikalieskräck som kan få konsumenterna att återvända till det vanliga hederliga sockret. Kanske i mindre omfattning, men ändå – hellre än aspartam, acesulfam, sukralos och allt det där andra.

Det finns förstås en möjlighet att jag har fel. Min äldste son Magic brukar till exempel föredra Coca-Cola Light, något som alltid förvånat mig. Men han anser att den är godare, och kanske har hans generation helt enkelt lärt sig gilla kemikaliesmaken…

Vad tror du själv? Du kan ge en liten vink genom att rösta i webbfrågan som jag lagt ut högst upp i högerspalten. Ett klick är allt som behövs, sedan har du lämnat din röst.

Vad bilden föreställer? En sukralosmolekyl, såklart… Den har kollegan Jonathan snokat fram som illustration till en artikel om just sukralos. Den är intressant, så den kanske jag lägger ut här. Vi får se.

Dags att städa skrivbordet

Jag trodde – ärligt talat – att jag för första gången under mina tjugo år som datoranvändare hade drabbats av ett virus. Eftersom jag använder mig av Mac (som matskribent måste man ju ha en dator med ett äpple på) så har jag aldrig sett röken av ett virus.

Men nu trodde jag att dagen var kommen. Aldrig har min dator betett sig så underligt. Det gick liksom inte att klicka nånstans, fast allt annat fungerade. Markören rörde sig, alla tangentbordskommandon fungerade.

Stängde med visst besvär alla program och startade om datorn.

Likadant igen!

Panik!

Jag som har så förtvivlat mycket att göra idag – ska göra klart en hel tidning och den måste jag hinna lämna på Posten innan fotbollsträningen klockan sex. Eller kvart i sex – I’m the coach, måste ju vara där i tid. (Och nu sitter jag här och bloggar, men ni vet hur det är – det tar ju bara nåååågra minuter. Och det gör inget om jag kommer tolv minuter i sex.)

Jag får panik emellanåt. Folk som känner mig tror mig knappast, en del anser att jag mest liknar en vandrande valium. Själv föredrar jag att kalla det coolhet… Paniken brukar försvinna snabbt, och så även idag.

Vad kan det vara för fel på min älskade (oftast, i alla fall) MacBook Pro? Jag tittar forskande på den, och fattar plötsligt. Stackars lilla vän! Den organiserade röran på mitt skrivbord har som vanligt spridit sig upp på datorns tangentbord. Det kan du se på bilden nedan, som jag tagit med webbkameran som sitter ovanför datorns skärm. Den stora högen på tangentbordet innehåller bland annat en plånbok och en telefon. Som ligger och trycker på styrplattan. Konstant klick, liksom. Jag tror min stackars MacBook Pro har ont i ryggen, även nu när jag befriat honom.

bild-153.jpg

Nu kan jag alla fall börja jobba igen, och då blir man så här glad:

bild-154.jpg

Fast jag måste snabba mig, just nu verkar det som om jag inte kommer att dyka upp på fotbollsträningen förrän 17.56. Det duger inte.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.