Jag trodde – ärligt talat – att jag för första gången under mina tjugo år som datoranvändare hade drabbats av ett virus. Eftersom jag använder mig av Mac (som matskribent måste man ju ha en dator med ett äpple på) så har jag aldrig sett röken av ett virus.

Men nu trodde jag att dagen var kommen. Aldrig har min dator betett sig så underligt. Det gick liksom inte att klicka nånstans, fast allt annat fungerade. Markören rörde sig, alla tangentbordskommandon fungerade.

Stängde med visst besvär alla program och startade om datorn.

Likadant igen!

Panik!

Jag som har så förtvivlat mycket att göra idag – ska göra klart en hel tidning och den måste jag hinna lämna på Posten innan fotbollsträningen klockan sex. Eller kvart i sex – I’m the coach, måste ju vara där i tid. (Och nu sitter jag här och bloggar, men ni vet hur det är – det tar ju bara nåååågra minuter. Och det gör inget om jag kommer tolv minuter i sex.)

Jag får panik emellanåt. Folk som känner mig tror mig knappast, en del anser att jag mest liknar en vandrande valium. Själv föredrar jag att kalla det coolhet… Paniken brukar försvinna snabbt, och så även idag.

Vad kan det vara för fel på min älskade (oftast, i alla fall) MacBook Pro? Jag tittar forskande på den, och fattar plötsligt. Stackars lilla vän! Den organiserade röran på mitt skrivbord har som vanligt spridit sig upp på datorns tangentbord. Det kan du se på bilden nedan, som jag tagit med webbkameran som sitter ovanför datorns skärm. Den stora högen på tangentbordet innehåller bland annat en plånbok och en telefon. Som ligger och trycker på styrplattan. Konstant klick, liksom. Jag tror min stackars MacBook Pro har ont i ryggen, även nu när jag befriat honom.

Nu kan jag alla fall börja jobba igen, och då blir man så här glad:

Fast jag måste snabba mig, just nu verkar det som om jag inte kommer att dyka upp på fotbollsträningen förrän 17.56. Det duger inte.