Lägga på eller vänta kvar? Jag har nu suttit i telefonkö till Plusgirots kundcenter i 37 minuter och… 46 sekunder. När jag ringde uppskattade roboten att det skulle ta tio minuter.

Har de gått hem? Eller ned på stan för en fika? Detta är sååå stenålder! Men det är omöjligt att mejla om detta idiotiska ärende som jag råkar ut för varje år: Nån avgift dras från ett av mina konton som har så kallad automatisk tömning (alla pengar skickas automatiskt vidare till ett annat konto, och därför är detta konto alltid tomt) och då blir kontot övertrasserat, och så läggs ytterligare en avgift på och… Ja, ni fattar.

Jaha, då har det gått 41 minuter och 35 sekunder. Tur att man har högtalartelefon, annars hade jag haft nackspärr nu.

Jahapp, så var det den tolfte igen. Tänk att det ska bli den tolfte varenda månad, och att det ska komma så snabbt!

Vad är det för fel på den tolfte, undrar du? Eller så är du också egen företagare, och nickar instämmande med en tung suck.

Den tolfte är nämligen dagen S, som i skattedeklaration. Skattedeklarationen, med sammanställning över inbetald och utbetald moms samt skatter och arbetsgivaravgifter, ska in senast 23.59 ikväll. Annars kan man få böta flera tusen.

I mitt fall innebär det ofelbart att den tolfte är vikt åt pappersarbete och röjning i pappershögar som jag aldrig lyckas bli riktigt herre över. Trots att jag i verkligheten vantrivs i röran, gör min kroniska tidsbrist att jag aldrig kommer till botten.

Då minns jag min lyckliga tid som frilansjournalist under 90-talets mitt. Jag gjorde många jobb åt en tidning som gavs ut av Föreningssparbanken, kryddade med lite Månadens Affärer, Du & Co och en rad andra tidningar inom livsmedelsområdet (det finns många skojiga, men det får vi ta i ett annat inlägg) och kunde försörja mig med en rimlig arbetsinsats. Hade därför gott om tid att pyssla med bokföring och dylika ting, och jag kan fortfarande se mitt stora mahognyröda skrivbord (utrangerat från Handelsbanken i Helsingborg, inköpt av mig för 400 spänn, inklusive en stol som alltid tippade sitsen framåt/nedåt vare sig man ville det eller ej) framför mig. Tomt, sånär som på ett skribordsunderlägg. Inte alltid, men rätt ofta.

Idag är hela mitt kontor fyllt av pappershögar och pärmar som ett resultat av ständigt avbrutna försök att återupprätta ordningen. Röran understryks av andra förvirrande inslag: Jag behöver bara vrida på huvudet en aning för att se så vitt skilda ting som ett par skidglasögon, en burk med batterier, ett paket gitarrsträngar, en trasig Happy meal-leksak och en grattis-på-födelsedagen-teckning (jag fyllde för sex veckor sedan).

Varför har jag då så ont om tid? En förklaring är förstås att jag sitter och skriver såna här saker när jag borde sköta min bokföring. Varför sitter jag då och skriver såna här saker när jag borde sköta min bokföring? För att jag hellre vill sitta och skriva såna här saker än att sköta min bokföring, förstås.

Men nu måste jag faktiskt sätta igång. Måste. Inte skriva mer nu. Sluta genast. Bokföring var det. Fakturor. Betalningar. Löner. Skatter. Moms. Jag fattar INTE att jag en gång i tiden – på fullt allvar – tänkte bli revisor. Det är inte klokt egentligen, det är liksom den enda utbildningen jag har. Företagsekonomi. Och så sitter jag här och bara skriver, rad för rad, för att slippa. Fast att det är den tolfte och allt…