Vakna läsare har redan observerat det, trots att jag inte skriver om det så ofta. Men jag är inte bara bloggare, utan även fotbollstränare. I sammanhanget bör nämnas att fotboll var en mycket väsentlig del av mitt liv upp till 16-17 års ålder nånstans. Då räckte varken mina knän eller min talang till längre. Numera har jag återupptagit sporten som tränare för Legolas och hans kompisar i knattelaget Celtic.

Och idag har jag varit på fotbollstränarkurs hela dagen. Lärt mig massor av nya saker, men framförallt: Spelat fotboll. På gräs. I solen.

Jag råkade nämna för IT-mamman imorse, innan jag gav mig iväg, att jag såg fram emot att få spela lite. Och på gräs, dessutom. Det framkallade ett moderligt leende och en kommentar som bland annat innehöll ordet “pojke”.

Och kursledarens första kommentar när vi kom ut på gröna mattan löd så här:

“Ok, nu ska vi bli sju år igen.”

Kanske är det precis det som händer. Man blir sju år igen. Eller kanske lite mer, tio-tolv nånting.

I alla fall springer man och kämpar och sliter tills man får blodsmak i munnen. Inget kan stoppa mig, jag håller mig spelbar och söker hela tiden nya ytor. Springer som en Duracell-kanin fast orken tog slut för länge sedan. Brallorna har gräsfläckar överallt och tröjan är plaskvåt av svett. Man kämpar med övningarna också, men allt är bara en väntan på att tränaren ska säga orden alla väntar på: “Ok, nu kör vi lite tvåmål.”

It’s a hallelujah moment. Inte för någon annan, för jag tror knappt att någon märker hur inspirerad jag känner mig. Vare sig på mitt spel eller på något annat sätt. Men jag njuter ändå. På gräset. I solen. Underbart.