Grillstress

Jag har nu ett smärre berg av grillprodukter som ska testas. Ett gäng korvar samt en handfull nya varianter av kött för grillen. Idag utökades dessutom berget med en rejäl laddning av Årets Grillsås. istock_000002688056xsmall.jpg

Eftersom taket äntligen är någotsånär klart var således planen att förgylla helgen med någon form av grillskiva. Men så…

Plötsligt händer det.

Små röda prickar dyker upp från ingenstans på Lilla Larssons kropp – vattkopporna som vi väntat på i snart ett halvår har dykt upp. Och grillen känns plötsligt ännu mer avlägsen…

Mmm, det här ska bli gott

IT-mamman beklagade sig häromdagen över att det är jobbigt med vardagsmaten. Ett mycket känt fenomen, kanske särskilt i sönderstressade barnfamiljer som vår.

Jag svarade att det blir extra jobbigt när man har en familjemedlem som rynkar misstroget på näsan (han gör faktiskt det, rynkar på näsan) åt allt som avviker det minsta från hans preferenser. Som dessutom är ganska snäva.

Men nu är jag inte ute efter att smutskasta min älskade Legolas. Han är världens goaste kille (på delad förstaplats med Magic, förstås), men det här med mat är jobbigt för honom. Han försöker verkligen, men det har funnits tillfällen då jag faktiskt trott att han skulle kräkas upp den där tuggan jag tvingat i honom efter ett evigt tjat. Allt för att upprätthålla min princip om att “man måste smaka.”

matlapp2.jpgLegolas ansträngda förhållande till maten framgår rätt tydligt av lappen här intill. Den skrev han en gång när jag tvingade honom att sitta kvar vid bordet tills han ätit upp, vilket tog närmare en timme. (Inom parentes ska det erkännas att det som vanligt slutade med att han inte åt upp allt, utan att vi fick enas om en kompromiss.) Lite svårt att läsa den skrynkliga lappen kanske, men det står så här: “Orka äta. Jo, det suger skitmyket.”

Say no more, liksom.

Men vissa saker tycker han verkligen om. Som till exempel yoghurt (Valio Vanilj Sommarbär) och corn flakes. Eller Pågen Duo med jordgubbssylt. Och pannkakor, våfflor och köttbullar.

Så häromdagen stod jag vid spisen och försökte stressa fram någon slags måltid. IT-mamman var iväg på kurs, och det var rätt tomt i kylen. Det som fanns att tillgå var – Lithells varmkorv. Så det fick det bli. Och… Eh… Snabbmakaroner. Vilken fattig måltid! Måste göra något för att höja detta ett snäpp, tänkte jag och öppnade kylen igen. Ah, en fjärdedels vattenmelon. Jag skar upp den i ätbara bitar och lade på ett fat medan korven sjöd.

Då kommer Legolas in. Han får syn på melonbitarna och skiner upp. Ser kastrullen med varmkorven och ljusnar ytterligare en aning. Tittar på kastrullen längst in, och frågar förhoppningsfullt: “Vad är det där i? Makaroner?”

Jag nickar, och då kan han inte hålla tillbaka ett leende. “Mm, det här ska bli gott”, säger han och myser.

Och jag fylls av frustration. Varför, oh varför, kan jag inte få mitt barn att uppskatta något annat än korv, köttbullar och pannkakor? Men sedan tänker jag rationellt igen, och inser att han faktiskt HAR vidgat sina kulinariska vyer. Häromveckan åt han paj som hans bror gjort och utbrast: “Det var ju gott!” Hans territorium utökas också, det går bara så förtviiiivlat långsamt.

Och förresten: Vad är det för fel på korv och makaroner? Snacka om svensk husmanskost. Eller husmanskonst, som Mannerström kallar det.

Kalla mig Kallur

kallur.jpg…för ibland känns mitt liv som ett lopp på korta häcken. Full fart framåt, mot nästa hinder som jag ska ta mig över så snabbt som möjligt. Sedan väntar ett till.

Har precis tagit mig över takhindret (rätt högt hinder), nu ska jag över deklarationshindret.

Någonstans där framme hägrar målet. Men det har jag inte tid att tänka på nu, måste över nästa hinder. Och nästa. Och nästa. Och…

Ja, ni fattar.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.