…men nån sån här får du inte:
Vad det är? BarbieGirls – leksakskoncernen Mattels senaste produkt för tjejer. MP3-spelare och modedocka i ett. (Kom ihåg var ni såg det först – jag kanske skulle starta en leksaksblogg istället?)
Varför vill jag inte köpa en till min dotter?
…eftersom bandet vann melodifestivalen känns det så mainstream. Mina idoler har blivit stulna av hela Sverige, typ. Jag är en gammal The Ark-fantast, och vill inte att mina favvisar ska bli svenniga.
Men det är de ju inte – de kör samma sköna stil. Och nya plattan är kanon. Just nu diggar jag nog faktiskt pampiga balladen Uriel bäst. Vackert, men med brutal power under ytan. Och efter en snabb genomlyssning står jag nog fast vid att The Worrying Kind är en av deras sämsta…
Lilla Larsson har vattkoppor, ackompanjerade av en maffig förkylning. I natt vaknade hon vid något klockslag som jag inte ens uppfattade. För ovanlighetens skull sov jag rätt djupt. IT-mamman gick in och lade sig på madrassen i Lilla Larssons rum, och fick inte mycket till sömn resten av natten.
Hög feber, klåda, snor… Ja, ni fattar.
Så imorse pallrade jag mig upp och skickade grabbarna till skolan och tog hand om Lilla Larsson när hon vaknade. IT-mamman fick sova vidare ett tag. Kvart över nio vaknade hon, och då puttrade kaffebryggaren för fullt. Nu skulle hon få lite frukost serverad, tänkte jag. (Det är en liten rutin vi har – den som jobbar nattskift får rätt ofta frukost på sängen. Se bilden – visst ser det gott ut? Tyvärr är detta en lånebild från beige-projektet, foto: Joel Wåreus.)
Medan kaffebryggaren smattrade och bubblade pratade vi om dotterns hälsotillstånd, nattsömnen, om grabbarna kommit iväg till skolan ordentligt. Men då…
Plötsligt händer det.
“SHIT!”, utropar IT-mamman, och sätter sig upp på madrassen, stel som en pinne. “Jag ska klippa mig!”
Hon flyger ut ur rummet, och jag följer efter. “Det är väl fredag? Jag ska klippa mig!”
“När?”, frågar jag.
“Idag”, blir svaret.
Eh. Jag gör ett nytt försök.
“Vilken tid?”
“NIE!”
Jag tittar på klockan, som närmar sig fem i halv tio. Det blir svårt hinna, såvida man inte kan göra som Stålmannen och flyga baklänges runt jorden, så snabbt att tiden backar… Men IT-mamman ringer till sin älskade frisörska och de bestämmer att göra “något snabbt.”
Två minuter senare far hon ut genom dörren med plaskvått hår och två mackor i handen. Och jag blir mer och mer säker: vi behöver en butler. Hushållsnära tjänster, typ. Nån som kan hålla reda på tider hos frisören, fixa frukost på sängen, byta däck (jag kör fortfarande dubbat), packa barnens gympapåsar och matsäckar, hämta på dagis, lämna på dagis, handla, laga mat, städa och… Ja, ni fattar.
Helt uppenbart är Stålmannen den enda som duger.
Men vänta nu – det var ju jag det! Fast bara till 85 procent, och det räcker tydligen inte. Vi behöver the real thing. Clark Kent, var är du?