Det har varit mycket nytt i brödavdelningen på sistone. Både Pågen, Fazer och Skogaholm har kommit med nyheter, och för att spä på ytterligare så lyckades jag igår övertala Magic att ta itu med Det Moderna Brödet, en brödmix från Paulún som vi fick för ett tag sedan.

Mix ska ju vara enkelt, men jag vet faktiskt inte om det här var så mycket smidigare än att göra vanligt bröd. Nu är det visserligen ett hälsobröd med många ingredienser, men ändå. Jag tyckte att Magic (med en hel del hjälp från IT-mamman) höll på rätt länge och mekade med det där brödet. Blanda med torrjäst och sedan vatten i assistenten. Knåda långsamt tio minuter. Jäsa i bunken, knåda till limpor, lägga i form, jäsa igen. Pensla med vatten, på med toppingen. Sedan grädda. Övervaka gräddningen, lägg på ett bakplåtspapper om bakytan blir för mörk. Puh.

Brödet smakar hälsobröd, det är svårt att beskriva på annat sätt. Klen sötma, klen sälta. Det har en lite dryg smak med lite nötiga toner. Konsistensen är god med solros- och pumpafrön som ger lite att bita i. Ett ganska gott bröd, men jag kommer knappast att köpa mixen igen. Mixen känns inte så värst arbetsbesparande, och definitivt inte tidsbesparande. Och dessutom har jag sett prislappen i butik…

Nä, det blir ju oftast färdigbakt bröd, och då kommer vi in på nästa testobjekt: Seriöst Gott från Pågen, som jag skrivit några rader om förut. Jag fick chansen att provsmaka redan i affären, fast då handlade det egentligen om kaviar från Klädesholmen. Svårt att provsmaka ett bröd om det ligger kaviar på, så jag köpte förstås med en limpa hem, för att se om brödet lever upp till namnet.

Visst, det är matigt, mustigt, fylligt och rikt på smak. Mer så än mycket annat i en normal brödhylla. Tyvärr är konsistensen lite för svampig för min smak, och jag kan inte riktigt sälla mig till hyllningskören. Det är gott. Men seriöst? Jag vet inte.

Då tycker jag faktiskt att Skogaholms nya Hjärtegott är godare. Det är luftigt och mjukt med en god konsistens. Känns färskare än det seriösa brödet, trots att det legat ett dygn längre i butiken. Smaken är pigg och lite, lite syrlig. Stellan gillar. Enda minustecknet är doften. Den är visserligen mycket svag, men påminner mest om… eh… häst.

“Jag har bakat, Farmor”, tjoar Lilla Larsson, tvåkettalft år. Fast det är väl en sanning med modifikation. Hon har hällt i smet i en muffinsform. Färdig smet från en påse som jag köpte på Kvantum häromdagen. Storebror Magic fixade resten.

Superenkelt. Kolla själv:

Sara Lees muffinssmet är helt enkelt höjden av latmansbakning. Det är nästan pinsamt, men jag gör ju bara detta som ren konsumentupplysning. Resultatet då? Jodå, muffinsen blir rasande snygga, faktiskt. Kolla själv:

Smaken? Nja, den är godkänd. Jag tycker den var ganska ok, och Legolas mumsade i sig tre stycken. Han är vantligtvis rätt kräsen, så det är väl någon form av gott betyg. Magic och IT-mamman tyckte det smakade för lite choklad, och jag är böjd att hålla med, även om jag tycker Magic tog i lite väl hårt i följande omdöme:

“Först tycker man det är jättegott, men sen blir det bara tomt.”

Han fick ju ned den i alla fall. Kolla själv:

Övriga synpunkter är förstås att det blir mycket godare när man bakar själv. Troligen också billigare, men definitivt inte snabbare. Och disken slipper man helt: Påsen i soporna, sen är det klart. Fast när man läser innehållsförteckningen på muffinssmetspåsen blir man minst sagt fundersam. Den är lång som ett ösregn och innehåller minst fem stycken e-nummer och andra oväntade inslag, som till exempel alkohol.