“Jag har bakat, Farmor”, tjoar Lilla Larsson, tvåkettalft år. Fast det är väl en sanning med modifikation. Hon har hällt i smet i en muffinsform. Färdig smet från en påse som jag köpte på Kvantum häromdagen. Storebror Magic fixade resten.

Superenkelt. Kolla själv:

Sara Lees muffinssmet är helt enkelt höjden av latmansbakning. Det är nästan pinsamt, men jag gör ju bara detta som ren konsumentupplysning. Resultatet då? Jodå, muffinsen blir rasande snygga, faktiskt. Kolla själv:

Smaken? Nja, den är godkänd. Jag tycker den var ganska ok, och Legolas mumsade i sig tre stycken. Han är vantligtvis rätt kräsen, så det är väl någon form av gott betyg. Magic och IT-mamman tyckte det smakade för lite choklad, och jag är böjd att hålla med, även om jag tycker Magic tog i lite väl hårt i följande omdöme:

“Först tycker man det är jättegott, men sen blir det bara tomt.”

Han fick ju ned den i alla fall. Kolla själv:

Övriga synpunkter är förstås att det blir mycket godare när man bakar själv. Troligen också billigare, men definitivt inte snabbare. Och disken slipper man helt: Påsen i soporna, sen är det klart. Fast när man läser innehållsförteckningen på muffinssmetspåsen blir man minst sagt fundersam. Den är lång som ett ösregn och innehåller minst fem stycken e-nummer och andra oväntade inslag, som till exempel alkohol.