Vill ha: En Bugatti som rostar

Nejnejnej, det handlar INTE om bilar den här gången. (Och för övrigt verkar det som om jag lyckats bli av med min Ford Focus, låt oss bara hoppas att paret som vill köpa får lån hos banken.)bugattirosten.jpg

Nej, nu handlar det om ännu en åtråvärd kökspryl, nämligen en brödrost. Av märket Bugatti. En Bugatti som rostar. Bröd.

Denna sagolika glänsande manick har ett motoriserat system för att lyfta upp brödet och diverse olika oumbärliga tillbehör och funktioner, som till exempel ett”crumpet warming rack.”

Skönheten kostar blott 175 pund (drygt 2000 riksdaler), så om jag bara blir av med Fårrden kanske jag köper en Bugatti istället. Eller möjligen en Lamborghini, jag får se.

Frukostfrossa för freaks

Jag är ett frukostfreak. Ända sedan barnsben har jag blivit itutad att “frukosten är dagens viktigaste mål.” Numera vet jag mycket väl att detta budskap är ett av mjölklobbyisternas smarta knep (de har många, månitro), men det spelar ingen roll. När jag vaknar skriker min kropp efter mat och kaffe.

Allra mest gillar jag en sån där obscent fettdrypande engelsk frukost, och jag brukar vällustigt berätta för alla som orkar höra på om ett litet bed & breakfast i Dublin där en tjej från Paris stapplade in varje morgon och stekte äggröra, bacon (eller heter det bäjkon?), korv, tomater, champinjoner och annat gott till mig och de andra gästerna. Och hur jag smorde kråset tills jag nästan skämdes, trots att jag betalt. Och att jag sedan stod mig hela dagen, bortsett från en pint Guinness till lunch. score-pepper.jpg

Därför måste jag bara tipsa om den här bloggen.  Kul skrivet och med ett roligt betygssystem (se bilden), men uppdateras tyvärr lite för sällan. Bloggaren ifråga käkar alltså frukost på olika ställen, främst i London, men även på andra ställen emellanåt. På bloggen finns också en lista med en handfull länkar till andra frukostsajter och -bloggar. Enjoy!

Close encounter

Jag har hört hans röst!

Mannen med de svarta shortsen, alltså. När vi knatade hem från studenternas utspring i fredags tog vi vägen längs med havet, den där han brukar gå. Och säkert som armen i kryckan kom han där. Jag fick möta hans blick och kände att jag måste höra hans röst.

“Hej”, sa jag. Inget konstigt med det, förresten, på en sån här liten ort kan man heja på alla utan att det känns märkligt.

“Hej”, svarade svarta-shorts-mannen, som dagen till ära hade en ljusblå t-shirt i handen. Efter en månads knatade med den svarta tröjan i nypan, behövde den kanske tvättas. Hans röst var för övrigt precis så där djup och välklingande som jag väntat mig. Hade det inte varit för klädseln, hade han lätt platsat som baryton i vilken opera som helst. Han har en rakryggad hållning, nästan lite majestätisk, och ljust blågrå ögon med en genomträngande men vänlig blick.

Men jag vet fortfarande inte ett smack om vem han är. Måste nog börja konsultera lite personer med koll på det lokala persongalleriet. I den här byn finns det folk som vet allt om alla.

Taxigubben, till exempel. En pensionerad taxichaffis som saknar de där sociala spärrarna som du och jag har, och följaktligen kan fråga vem som helst om vad som helst. Han dyker upp överallt och pratar med alla. Jag minns särskilt när han en gång kom utspringandes på en gångväg, rakt ut på gatan där jag bor, mitt framför min bil, och viftade ivrigt med ena armen. Under den andra hade han en dyna till en baden-baden-stol.

Jag var hyperstressad, men han verkade så angelägen att jag var tvungen att stanna. Någon kanske var skadad? Jag vevade ned rutan.

“Ska du in te samhällett?”, flåsade han.

“Eh, nej”, svarade jag, helt sanningsenligt.

“Ah, de gör enget. Ja åker me daj te bosshöllplatsen då.” Och så klev han helt sonika in och satte sig i passagerarsätet med sin dyna i knät. Det var bara att köra, och under de tre-fyrahundra metrarna till bosshöllplatsen blev jag korsförhörd om allt från mitt hus och civilstånd till hur långt bilen hade gått.

Om någon vet vem svarta-shorts-mannen så är det taxigubben. Normalt sett undviker jag honom om jag kan, för han är den mest nyfikna människa jag någonsin mött. Men jag behöver ju veta mer om shorts-mannen. Eller? Jag kanske bara blir besviken om jag får veta att han är en nyligen pensionerad driftsoperatör som jobbat hela sitt liv på Vattenfall. Vissa frågor kanske mår bättre av att inte få några svar.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.