Till mannen (eller kvinnan) som har allt

Dagens julklappstips (oh nej, det är inte för tidigt att köpa julklappar – fråga IT-mamman):

En elektrisk vinkylare som inte bara håller kylan, utan även värmen om du så önskar. I med sladden och ställ in rätt temperatur, bara. Kall snaps, varm punsch eller nånstans däremellan. Kylaren/värmaren klarar allt mellan tre och femtio grader.

Snygg är den också.

Eller?

Nja, jag tycker nog att designen mest påminner om luftavfuktaren vi har i vår tvättsuga, så där blir det minus.

Men den är billig.

Eller?

Tja, det kan man förstås diskutera. Importören Merlion Trading säljer den direkt via sin egen hemsida, men den kommer även att finnas i “välsorterade butiker”. Merlions prislapp ligger på 1.195 kr. Det kanske är värsta klippet för den som har vinkällaren fylld med dammiga flaskor, men jag tror jag avstår denna gången.

Inte bara för att jag har svårt att se behovet i vår familj, utan även för att jag just återvänt från besiktning av min sekrutt-Toyota från 1992. Och kommit hem med ett läckande bromsrör och stränga förmaningar om att inte bromsa för häftigt. Så de 1.195 spännen (och lite till, skulle jag tro) har redan tingats av lämplig bilverkstad i byn där jag bor.

Förresten: Om du undrar vad en sekrutt-Toyota är, ska du läsa andra halvan av detta inlägg.

Oh jä

Ännu ett gubbgäng återförenas, och nu snackar vi inte vilket gubbgäng som helst. Äntligen, säger jag, som alltid ansett att Van Halen aldrig varit detsamma utan David Lee Roth bakom micken. Hoppas bara att allt går vägen, sist jag hörde om David Lee Roth körde han ambulans i New York.

Men nu kan jag inte hålla mig, faktiskt: Det blir lite nostalgi igen.

Första gången jag såg Van Halen var på Råsunda i Stockholm. -85, tror jag. Det var i alla fall första upplagan av Monsters of Rock, denna gången med Mötley Crue, AC/DC och Van Halen. Jag var femton bast och åkte en buss med ett gäng stupfulla hårdrockare från Munkedal. Vi var alla medlemmar i den numera avsomnade föreningen Sector of Heavy Metal, vars främsta syfte var att ordna resor till olika hårdrockkonserter.

Det mest påtagliga minnet av resan var en norrman som fanns med på bussen. Han var mest berusad av alla, och stack ut med sin tämligen normala klädsel. Han hade varken jeansjacka eller skinnpaj, och inte ett endaste nitbälte. Tänka sig. Ingen visste riktigt hur han hamnat på bussen, allra minst han själv.

I samband med en pissepaus nånstans på Västgötaslätten drabbades norrmannen av delirium och försökte rymma. Bussen hade lämnat Uddevalla aptidigt på morgonen, och nu började solen så smått krypa över horisonten. Alla vet ju att vi hårdrockare egentligen är hemskt snälla, och trots den höga graden av berusning kände alla ett stort ansvar för den stackars norrmannen.

Han måste alltså hämtas in igen, så rymningsförsöket utlöste en vild jakt genom skaraborgska sädesfält. Detta var nog i augusti, för säden var rätt hög. Det tog en bra stund att hitta norrmannen, som helt sonika säckat ihop i en rågåker. Han var omöjlig att väcka till liv och fick i princip bäras ombord på bussen, där han stjälptes av på ett säte. Där låg han och sov som en sten resten av resan.

Övrigt minnesvärt var förstås AC/DC:s vansinniga röj, även om jag själv åkt med mest för att höra Van Halen. Vilket inte var någon njutning, för någon illasinnad person hade strax innan de gick på smugit upp till mixerbordet och vridit på alla möjliga rattar. Ljudet var fullständigt katastrofalt under de första tio minuterna, och jag minns tydligt hur jag tittade upp i ljudtornet där den förtvivlade teknikern slet sitt hår.

Vad som hände med norrmannen? Han sov hela vägen hem också, och var inte i någon vidare form när vi var tillbaka i Uddevalla…

Hoppsan Kerstin

Jag brukar ofta skryta om min elvaårige son Magic och hans framfart i köket. Men jag är samtidigt mycket medveten om att han, och många andra barn och ungdomar, får alltför lite kunskap och information om mat, matlagning och kopplingen mellan kost och hälsa. bild-1.png

Som tur är finns det fler än jag som är medvetna om detta. Och det görs insatser. En sådan var filmen “Hoppsan Kerstin – Mellanmål”, som nu följs upp med ännu en film, “Hoppsan Kerstin – Mat hela dagen.”

Filmen kan köpas, tillsammans med en handledning, här. Och kanske ännu bättre (för IT-mamman och andra lärare som råkat hitta hit) är att filmen kan lånas gratis på landets AV-centraler.

Båda filmerna har producerats av matskribenten och hushållsläraren Margareta Schmidt-Landgren, och syftet uppges vara att visa på att nyttig mat inte behöver vara krångligt eller tråkigt.

Blev du nyfiken? Det finns en trailer här. Och förresten – det är kanske inte bara barn som har utbyte av filmen. Jag har beställt ett ex, och återkommer när jag kikat på den.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.