Gamla vänner på MySpace

Först hör jag Kaj Kindvall prata om honom på radion. Sedan hittar jag honom här.

Min gamla kompis Anders är han till vänster på bilden – han spelade bas i vårt band Bo-Rågers. Nu lirar han i en helt annan division – bland annat i bandet La Nana med skådisen Ola Rapace (Tusenbröder, Wallanderfilmerna med mera) bakom micken och i Homy. Han har också (tillsammans med Jesper Högberg) skrivit låten “Promise broken” som Asha Ali sjunger, bland annat i Martina Haag-filmen “Underbar och älskad av alla.”

Det är så fränt att jag dör.

Och låten “Toxicomane”, som du kan höra på MySpace-sidan, svänger grymt.

Jag har inte sett Anders på evigheter, men jag blir svinigt glad över att se att det går så bra för honom. Jag vet ju hur begåvad han är.

Vi var ganska förtrogna under tonåren, till skillnad från många andra i våra kretsar var han en kille som man både kunde prata med och lyssna på. Inte bara om trams, utan även viktiga saker.

Och i vanlig ordning – jag vet inte vad som händer med mig – så blir jag sjukt nostalgisk. Jag minns när vi hamrade hemma i Bullens källare. Och när vi tyckte det var så varmt inne i källaren att vi baxade upp alla våra grejer på Bullens balkong och repade där istället. Till stor förvåning för ett gäng kvigor som gick och betade på ängen intill.

Då som nu var min uppgift att sätta ord på saker och ting. Förmodligen borde jag ha hållit mig till det, men jag har alltid varit dålig på att inse mina begränsningar. Så jag sjöng och spelade ibland lite gitarr också.

En gång blev vi fetblåsta av en musikaffär i Göteborg, som lurade på oss en ljudanläggning som bland annat innehöll en hemmabyggd rörförstärkare, monterad på en bit av en garderobsdörr. Den var så känslig att rören gick sönder om någon nös i vår replokal.

När Bullens källare inte längre funkade som replokal flyttade vi till Knatt. Sedan fick vi fatt i ett eget hus i ett industriområde som vi fick hyra billigt av kommunen. Huset blev vårt tillhåll, och efter ett tag även för våra kompisar. Innan hade Orust MC-klubb hållit till där, så vi slet hårt med renoveringen.

Jag minns våra spelningar. De var inte många, men det var kul. En sådan spelning var när jag stack från mitt studentfirande och lämnade lulliga kompisar i vita mössor för att hämta en hyrd lastbil och köra till Lilla Edet. Jag skulle hämta upp en ljudanläggning som vi hyrt inför kvällens spelning – en avslutningsfest för högstadieeleverna. Festen hade vi ordnat själva, med god hjälp från kommunen.

Minns också tydligt hur vi spelade in vår version av låten “Sugar” till tävlingen Rock-SM. En hel del av inspelningsarbetet ägde rum hemma i Spiggens lägenhet. Han jobbade på varvet, tjänade pengar och hade en portabel studio med fyra kanaler. Vi kom inte med i själva tävlingen, förmodligen eftersom vår version av låten var rätt fantasilös. Det var helt fel musikstil för oss hårda rock’n roll-grabbar.

Härliga minnen. För det mesta. Som festen i replokalen som urartade med att någon slängde ut en ölback genom fönstret på andra våningen. Backen var full med tomglas. Och fönstret var stängt. Vi fick gå och plocka glassplitter i trädgården i timtal dagen efter. Det var inte kul, men sådant kan hända när ett gäng ystra tonåringar får efterlängtat grönbete.

Och förresten: det var inte jag som kastade ut backen. Inte Anders heller.

Vi handlar 120 dagar om året

120 dagar om året. Var tredje dag. Två och en halv arbetsvecka om året.

Så mycket handlar vi svenskar i genomsnitt, åtminstone om man ska tro en ny undersökning som Coop Forum låtit genomföra. Jag trodde jag var något av en junkie på det här området, men känner mig plötsligt inte särskilt extrem längre.

Därför ska jag nog ta en tur till affären. Nu.

Vit helg och ett orosmoln

Jag rörde inte min dator på 48 timmar. Det gick faktiskt riktigt bra, eftersom vädret var ok och jag hade ett litet byggprojekt att roa mig med. Samt diverse träningar, matcher och annat trevligt.

Därför har det förstås inte blivit några blogginlägg. Förrän nu.

Den vita helgen är inte mycket att orda om, den avslutades på ett lysande sätt när mina killar i West Ham (utan avbytare) krossade Juventus med 10-2. Och nu pratar jag om knattefotboll – inte Champions League och sånt där vuxentrams.

Starten på veckan innehöll dock ett orosmoln. Det såg ut ungefär som på bilden härintill, även om den inte föreställer de som var direkt inblandade:

crying_girl.jpg

Lilla Larsson, som alltid varit en sådan dagisfantast, blev plötsligt klängig och ängslig när jag skulle lämna henne imorse. Jag intalar mig att det beror på att vi möttes i dörren av en gråtande flicka som just skilts från sin pappa under stor klagan.

Men jag har märkt att hon långsamt blivit lite avståndstagande mot en av fröknarna, och just denna fröken var ensam på avdelningen när vi kom imorse. En ung tjej som är jättesnäll och glad, jag förstår ingenting. Som tur är har vi dock en gammal bekant, Prästfrun, som börjat jobba på Lilla Larssons nya avdelning. De har fått bra kontakt, och idag kom Prästfrun till min undsättning.

Jag satt med en snyftande Larsson i knät, och förklarade så pedagogiskt jag kunde:

“Jag måste åka och jobba nu, förstår du. Så kommer jag och hämtar dig sen i eftermiddag, och du kan leka med dina kompisar och ha jättekul!”

“Nää. Jag vill sitta hos dig och mysa”, hulkar hon och lägger sitt huvud mot mitt bröst. Detta blir jobbigt.

“Ja, fast ju längre jag sitter här, desto jobbigare blir det när jag ska gå sen”, svarar jag.

Nu rycker Prästfrun in, hon har precis hängt av sig jackan och uppfattar snabbt situationen.

“Det är bättre att du kommer till mig, så kan vi gå och vinka”, säger hon och lägger rabarber på det snyftande lilla paketet.

Det här har jag varit med om många gånger förr. Fast aldrig med Lilla Larsson. Men jag vet att det där var min stickreplik, så jag försvinner i ett moln av rök. På med skorna, ut genom dörren och förbi fönstret där Prästfrun och Larsson står.

Jag vinkar medan jag går förbi. Mina mungipor är uppe vid öronen. I min mage – en klump av is. Fast jag vet att hon glömt detta innan jag kommit nedför backen med bilen, så skär det i mig. Jag kämpar mot reflexen att springa tillbaka och hämta henne så att vi kan sitta hemma i soffan och mysa hela dagen. Det går ju inte, och detta är en fas som alla barn går igenom. Men ändå: Aj hejt itt!

Hoppas det går bättre imorgon.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.