Visst – jag hörde också Babbens intervju med Uggla igår. Så jag vet att Alex Schulman tycker att det behövs sex inlägg om dagen för att hålla igång en blogg.

Alex Schulmans åsikter bryr jag mig inte om i någon större utsträckning. Men trots det: här kommer det sjätte inlägget för dagen. Och det handlar om något mycket viktigt – pizzakartonger.

Tillåt mig börja med en bekännelse. Min familj är heavy users när det gäller pizza. Och jag skriver min familj, för själv är jag inte den ivrigaste tillskyndaren. Om man försöker ett försiktigt “…vi kanske ska köpa thaimat istället?”, blir man resolut nedröstad.

Och jag har hittat en variant som faktiskt är god, med pepperoni, färska tomater, lök och paprika. Men det blir ändå såpass ofta att jag faktiskt börjar lacka ur.

Och sen är det ju detta med kartongerna. De stör mig. Det måste finnas ett bättre sätt. Jag är trött på att köra tomma kartonger till återvinning. Man kan visserligen elda upp dem i kaminen, men det blir så mycket aska.

Nej – jag röstar för ett smartare system: En ordentlig pizzakartong som kan användas om och om igen, och som håller värmen ordentligt. Som jag tar med till pizzerian när jag åker för att hämta. Diskar och tar med igen nästa gång. Smart, va?

Fast min allra bästa lösning är förstås en helt annan: Thaimat. Eller varför inte en halv special? Bara jag slipper pizza.

Tänkte delge en liten anekdot som jag plötsligt minns när jag sitter här och väntar på att Magics fotbollslag ska inleda sin match.(Nej, jag har inte datorn med mig, men man kan göra mycket med en mobiltelefon och ett litet hopfällbart blåtandstangentbord.)

Hela historien började med att jag gjorde det som jag gör mest hela tiden, nämligen skrev en nyhetsartikel om en ny livsmedelsprodukt. Jag vill minnas att det var en soppa, eller möjligen frysta grönsaker. Det stora i nyheten var nämligen egentligen inte produkten i sig, utan förpackningen, som var av kartong, mycket i stil med våra vanliga mjölkkartonger.

Eller som jag uttryckte mig: en tetra pak.

(Typiskt – nu börjar regnet vräka ned, och matchen har inte ens börjat…)

Jag tyckte jag var duktig som fick med mellanslaget mellan de två orden, och tänkte inte så mycket mer på det.

Men ett bra tag senare, ett par månader minst, damp ett brev ned i företagets postlåda..

Från Tetra Pak. Själva företaget som tillverkar förpackningarna. Kanske har jag brevet kvar nånstans, men inte här i bilen. Den exakta ordalydelsen minns jag inte, men innebörden var rätt tydlig: Skulle redaktören vilja vara så vänlig att ge blanka #¤% i att skriva på det där viset. Tetra Pak är ett varumärke och ett företagsnamn, men inte ett namn på en förpackning.

I sak är detta helt korrekt förstås. Men i folkmun används ordet tetrapak ofta för att beskriva en viss typ av förpackning.

Jag förstår att Tetra Pak vill skydda sitt varumärke. Men de är faktiskt för sent ute. Och att skicka högdragna brev till journalister tenderar att få motsatt effekt. Jag funderade lite filosofiskt vad man då ska skriva egentligen, men kollegan Newton resonerade precis tvärtom:

“Nu vet vi ju precis hur vi ska skriva i fortsättningen.”

Det finns nämligen inget som retar gallfeber på en journalist lika mycket som när någon tror att de kan bestämma vad man ska skriva.