Global attack mot läsken

dumpsoftlogo.gif

Nu går en grupp konsumentorganisationer till attack mot läsken. Det handlar om ett globalt samarbete och från svensk sida deltar Sveriges Konsumenter i Samverkan, eller SKIS som de ofta kallas.

Kampanjen går internationellt under namnet The Global Dump Soft Drinks Campaign, och på svenska har man valt att kalla den “Dumpa läsken.” I fokus står förstås Coca-Cola och Pepsi, som enligt kampanjorganisationen nu kompenserar fallande försäljning i västvärlden genom aggressiv marknadsföring i utvecklingsländerna.

SKIS kräver för svensk del att etablissemanget en gång för alla tar itu med läskautomaterna i skolorna, att man tvingar fabrikanterna att minska på sockret, att man inför varningstexter på läskförpackningarna och att de söta dryckerna (även de som sötats med annat än socker) beläggs med en straffskatt.

Kraven i kampanjen är tyvärr alltför högt ställda, och kommer knappast att kunna genomföras. Personligen menar jag dessutom att tvingande åtgärder av den här typen inte riktigt angriper det verkliga problemet, nämligen att vi konsumenter själva måste förstå kopplingen mellan mat och hälsa. Behöver vi verkligen beskyddas från oss själva på detta sätt, handlar det inte snarare om att vi behöver mer kunskap om vad produkterna gör med vår hälsa?

Läskkonsumtionen i Sverige är på väg nedåt, till förmån för vatten, lättsötade drycker och drycker som sötats på konstgjord väg. Allt är inte perfekt, men det råder en tydlig trend på det här området, och därför känns det som om kampanjen i viss mån sparkar upp en dörr som är på väg att öppnas så sakteliga av egen kraft.

Toast me, baby

Jag är mycket, mycket svag för rostat bröd. Faktum är att jag brukar ge rostat bröd äran för närmare tio procent av den person jag är idag.

Så mycket gick jag nämligen upp i vikt under en fyramånadersperiod i ett vegetariskt hushåll med tre galna studenter i Storbritanniens kanske gråaste stad: Birmingham. Den vegetariska maten var jättegod och vid den dagliga middagen klockan fem åt jag så att jag storknade. Varje dag. Och varje kväll när det var läggdags var jag vrålhungrig igen, och lösningen blev toast. Ofta med jordnötssmör. Crunchy.

I know, I’m just a hopeless sinner. Toast me – I deserve it!

Ja, det där var egentligen en helt ovidkommande inledning. Tvärt emot alla journalistiska principer (med detta är ju bara en blogg, så skit samma) kommer pudelns kärna här på slutet.

Det handlar om dagens bloggtips: Dr. Toast. Här kan du läsa allt om toast och lite till. Det finns till och med en avdelning som heter “Ask Dr. Toast” och en med poesi under parollen “Toast Haiku.”

Lovande, eller hur?

Tyvärr uppdateras Dr. Toast-sajten lite för sällan. Därför bjuder jag på ytterligare en toast-sajt: The World of Mr. Toast, där du kan träffa Mr. Toast själv och hans vänner i form av serier, animationer och skämtteckningar.

Som sagt: rostat bröd är underbart. Speciellt den här sorten, som man inte lägger på sig av…

Sånt här gör mig rasande

Jag läste artikeln i tidningen imorse, och det har kokat i mig sedan dess.

Eftersom jag själv är tränare för ett gäng fotbollskillar, och själv har spelat sedan jag var sju, så vet jag av egen erfarenhet vilken enorm funktion idrotten har, både socialt, emotionellt och fysiskt.
Jag känner egentligen inte till någonting om Boo IF, som artikeln handlar om. Men deras elitsatsning, där man börjar plocka ut de duktigaste spelarna redan vid nio års ålder, borde vara straffbar på något sätt. Det här är idrottsfascism på elitnivå, och det måste gå att stoppa. Jag hoppas föräldrarna till de barn som tränar i klubben röstar med fötterna och hittar en annan klubb.

Jag skriver inte mer om detta nu. Då blir jag stämd för ärekränkning eller förtal. Det kunde det kanske vara värt i och för sig, men det får räcka så här.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.