I förra inlägget berättade jag lite snabbt om gårdagens besök på Detaljhandelsdagen. Tänkte berätta lite mer utförligt om det, men först måste jag sticka emellan med något helt annat som hände tidigare i veckan. Då var jag och ett gäng andra personer på studiebesök på Brämhults i Borås. Fast det här var kanske inte riktigt som andra studiebesök.

Om jag fattat historien rätt (det är inte alls säkert…) så började alltihop i samband med WebCoast, en konferens som jag var med och arrangerade tidigare i våras. Folket på Brämhults var hyggliga och ställde upp med ett parti juice till deltagarna, och i samband med detta tog Anders Kihl, som jobbar på Borås kommun och är uppvuxen i Brämhult, initiativ till studiebesöket. Inbjudan spreds via Twitter och Facebook, kanaler som Brämhults även tidigare jobbat en hel del med. Ett 30-tal personer var med på studiebesöket och visades runt i presseriet.

Uppdatering: Det var inte WebCoast som var den utlösande faktorn, utan en konversation mellan Anders Kihl och Jonas Medin som var startpunkten. Så nu vet vi det 🙂

Vid besöket stod i stort sett hela anläggningen still, vilket kanske en del av besökarna upplevde som lite trist. Personligen har jag dock fått min dos av snurrande och pysande rostfria maskiner för länge sedan, så det kändes helt ok ändå. Det som var mer intressant var egentligen att uppleva själva känslan och träffa delar av personalen. Deras stolthet över den hantverksmässiga produktionen gick inte att ta miste på.

Jag har följt Brämhults historia i många år, ända sedan entreprenören Peter Josefsson började frigöra sig från morotsjuicens hämmande bojor och tillverka andra typer av ny- och färskpressad juice. Jag har följt ilskna debatter och ordkrig om hur just begreppen nypressad och färskpressad använts i marknadsföringen, om hur Peter Josefsson sålde sitt företag till snabbmatskedjan Meaning Green. Hur Meaning Greens ambitiösa planer blev till aska och hur Brämhults Juice i slutändan var allt som var kvar av värde i det pompösa skrytbygget – och hur industrimannen Rune Andersson (som var majoritetsägare i Meaning Green) ändå såg till att få avkastning på sin investering genom att sedermera kränga av Brämhults Juice till det tyska dryckesföretaget Eckes-Granini.

Det finns en del dramatik i Brämhults historia, utan tvekan stoff till en hel roman. Men när Twitter kom på besök lös dramatiken med sin frånvaro. Personalen berättade engagerat och intresserat om sin verksamhet, och besökarna visade stort intresse.

Att marknadsföra sin verksamhet på det här sättet kan verka ganska bortkastat, men jag har en känsla av att det finns ett stort varumärkesbyggande värde nånstans här. Spridningseffekten är förstås svår att mäta. Vad är till exempel ett sånt här blogginlägg värt ur PR-synpunkt? Jag vet inte. Men deltagarna har fått en positiv och initierad bild av företagets verksamhet, och kommer sannolikt att agera som Brämhults ambassadörer i olika sammanhang. Bland annat när frågan om juicens pris kommer upp – vilket den även gjorde under studiebesöket.

“När man har sett detta, känns det som att juicen är billig”, menade en av deltagarna. Numera kände hon ju till att det faktiskt går åt 2,2 kg apelsiner för att få en liter juice, att Brämhults gör provtagningar på alla partier och dessutom sparar och jämför, och att den juice som presssas och förpackas idag faktiskt kommer att levereras imorgon.

Jag är glad att jag fick hänga med på studiebesöket. Även folket på Brämhults verkade nöjda, och talade om att göra detta till en årlig tradition. Jag tror det är ett smart sätt att sprida evangeliet om den nypressade juicen.

PS: Den nya hallon-äppeljuicen är grymt god. Nästan lika god som min favorit: morotsjuicen 🙂 Och här kan du läsa mer om studiebesöket. DS.