Konsum skriver skojigt om snobbiga tanten som handlat i hans butik, och jag drabbas av inspiration. Måste givetvis berätta om när jag mötte PG. 

Gyllenhammar, alltså. Nån som minns honom? Han var chef för Volvo en gång i tiden, och lite av kejsaren i svenskt näringsliv. Han åtnjöt en enorm respekt, särskilt här i Västsverige, och kunde bland annat snabba på stora infrastrukturprojekt som motorvägen mellan byn där jag bor och staden en bit norrut (där Volvo startat en fabrik i det nedlagda varvet) samt en bro till Koön (där PG hade ett fantastiskt sommarställe helt ensamt på utsidan ön). 

Mitt möte med Gyllenhammar ägde rum på en Statoilmack i Snapparp i Halland. Vi hade stannat med bilen, jag skulle köpa något att äta och dricka till familjen och botaniserade bland hyllorna när dörrarna gled upp och PG gjorde entré. 

“Finns de schällééhallånn i huwset?”, frågar han pompöst, på sin omisskännliga, knarrande överklassgöteborgska. 

Han har överhuvudtaget inte sett sig om i butiken, utan vill ha service. I butiken finns bara jag, PG och mannen bakom disken, som ser ut att vara av ungefär samma generation som den gamle Volvochefen.

Med stort intresse iakttar jag situationen, för att se hur kejsaren utan rike ska bli behandlad. 

Det dröjer bara något ögonblick innan mannen bakom disken, som troligen själv äger macken, kommer farande runt disken, vridandes sina händer på ett lite smånervöst vis.  

“Ja, vi har här i plockgodiset”, säger han med en inbjudande gest. 

“Mjaaa. Inga pååsar?”, bräker PG. 

“Nej, tyvärr, det har vi inte.”

“Mjaaa. Dåmm däär bliir lett lite tårrra. Ska ha till baarnbaarnen, förstårduw.”

“Jaa, tyvärr, några påsar har vi inte”, säger Statoilmannen. 

“Mjah. Ingen fara! Jaa fåår leta viidareh.” PG ler sitt allra mest vinnande leende. Han skiner som en sol. Uppifrån och ned på oss vanliga dödliga. 

Gyllenhammar är ute ur dörren och jag går fram till kassan för att betala mina varor. Statoilmannen är fortfarande en smula starstruck, och det dröjer några sekunder innan han återvänder ned på jordens yta. Medan han skannar mina varor, säger han med tagen röst:

“Jag har alltid tyckt att Gyllenhammar har varit en bra karl. Precis som vem som helst.”

…men när jag kollar i dagens statistik, inser jag att det är ett par tips jag behöver dela med mig av. 

För det första: om du inte gjort detta än, så är det hög tid. Annars har du snart de små kräken i hela köket.

Bananflugorna, alltså. Idag har en bunt människor landat på denna blogg efter ett desperat googlande på termer som “utrota bananflugor”, “fälla fruktflugor” och “hur får man bort bananflugor?” Detta inlägg är troligen det som fått flest träffar av alla jag skrivit här under snart två år.

Det andra tipset har jag på omvägar fått av min gode vän Kocken från Borås. Det handlar som svaret på en annan fråga som lett någon hit idag: vad gör man om maten blir för salt? (Undra på att den hamnade här, förresten.) 🙂

Knepet är enkelt: lägg i bitar av rå potatis. Potatisen suger upp en del av saltet och kan lätt plockas ur efter en stund.