Idag när Legolas kom hem från skolan berättade han att han och snickarns pojk hade pratat om att leka. 

“Visst”, svarade jag, och tänkte att det blir nog inget. Det blir oftast inte det, och snickarns pojk har aldrig varit här. De går inte ens i samma klass. 

Men där sket jag allt brevé, som man brukar säga i de här trakterna. Legolas och snickarns pojk har nämligen ett gemensamt intresse. Så ett telefonsamtal och någon timme senare var han här. Och då insåg jag att det var rätt tabberas på käkfronten. Till min familj hade jag nog kunnat ruska fram något, men nu hamnade saken i ett annat läge. 

Plötsligt förvandlades jag till Stål-konsumenten. 

Jag plockade med mig skräp att slänga till återvinning på vägen, pantflaskor att panta i affären och… håll i er nu: de där sabla rabattkupongerna som Ica skickar en gång i månaden. Ni vet de där som brukar bli liggande tills de inte gäller längre – trots att de gäller i typ ett år… Ok, jag fick slänga två stycken (75 spänn) men hade ändå med mig 200 bagis i Icas egen valuta när jag åkte. 

Och eftersom jag slängt återvinning på vägen, hade jag till och med egna kassar med mig in i affären. Jag är en mönsterkonsument. 

Och du där, som skakar nedlåtande på huvudet: det här inlägget innehåller ungefär fyra deciliter nypressad ironi, men också drygt 300 gram fryst gravallvar. Det är baske mig inte lätt att reda ut allt detta när man har en hjärna av äkta teflon, en familj på fem, ett företag på tre och ett fotbollslag på 40 att hålla reda på. Innan var jag stolt över att jag äntligen tvingat mig själv att planera familjens mat – och därmed också mina inköp. 

Men nu är jag redo att ta ett steg till. Mitt nya liv har börjat. 

Ännu en gång.