Om du vill bada i mjölk, ta en tur till Taffel. Skämt åsido – det är en viktig artikel, så jag tycker du ska läsa den.
Och om du har något viktigt (eller oviktigt) att säga om mjölk – gör det här!
Om du vill bada i mjölk, ta en tur till Taffel. Skämt åsido – det är en viktig artikel, så jag tycker du ska läsa den.
Och om du har något viktigt (eller oviktigt) att säga om mjölk – gör det här!
Idag skrivs och pratas det en hel del i medierna om att Scan skållat grisar levande.
Det låter fruktansvärt. Ingen vill utsättas för det, och varken människor eller djur ska behöva riskeran sådant.
Men jag tänkte ändå göra vad jag kan för att punktera den här nyheten, för jag tycker den inte den hör hemma i dagens nyhetsflöde alls.
Nyheten är över ett år gammal. Det man rapporterar om nu, hände i början av 2008, och rapporterades då också i ett flertal medier.
Vid den här tiden förra året rapporterades dessutom om att Scan omplacerat personen som begått misstaget.
Det rapporterades även att Scan installerat teknisk utrustning för att säkerställa att det inte skulle hända igen.
Okej, den här biten kommer att låta både cynisk och motbjudande, men bit ihop om du vill höra sanningen: Grisarna som skållades var inte avlivade rent tekniskt. Avlivningen inträffar nämligen när man snittar grisens hals, så att blodet börjar rinna ut. Innan avblodningen bedövas dock grisarna med utrustning som i princip gör dom helt medvetslösa.
Scan är inget änglaföretag, och deras anställda begår misstag som alla andra. Scan ska granskas, bevakas och kontrolleras noga, för det är mycket viktigt att de inte orsakar djuren onödigt lidande.
I det här fallet har det begåtts misstag. Då är man värd kritik och granskning. Men Scan har också vidtagit alla de åtgärder man kan förväntas vidta för att detta inte ska hända igen. Det behövs varken applåder eller hurrarop för det – men man förtjänar inte att kritiseras igen, för något man faktiskt rättat till.
Idag har jag varit i Malmö och lyssnat på ett seminarium. Jag har också intervjuat föredragshållaren, Julian Mellentin. En engelsman, bosatt i Nya Zeeland och tillika en av världens absoluta auktoriteter när det gäller marknadsföring av hälsolivsmedel.
Han är en kul kille, vi fick bra kontakt och seminariet var oerhört intressant.
Jag skulle kunna skriva massor om detta. Det har jag förresten redan gjort, till mitt nyhetsbrev Foodwire.
Men här tänkte jag faktiskt nöja mig med att bjuda på en ganska fantastisk liten munsbit.
Om kiwi.
Först av allt: visste du att den genomsnittlige köparen av en kiwifrukt är över 50 år? Det har kiwiodlarna på Nya Zeeland tagit reda på, och i samma undersökning fick man även veta att yngre människor tycker kiwi är jättegott – men bökigt. Det är söligt och krångligt att skala och äta, och därför struntar yngre människor helt enkelt i kiwi.
Som kiwiodlare kan man lätt gripas av panik inför ett sådant faktum. Men Nya Zeeländarna ger sig inte så lätt. Därför har man utvecklat kiwibäret. Det kan du se på bilden ovan. En mindre variant av kiwifrukten, som dessutom inte behöver skalas.
Hur lång tid det dröjer innan vi kan köpa kiwibär i vår lokala butik kan jag inte svara på. Men jag är väldigt nyfiken. Blir nog tvungen att ta en sväng till Nya Zeeland och smaka, faktiskt…