Jodå, det är Paulún som ploppar upp igen. Nu i form av två müslipaket på vårt frukostbord.

Och nu har jag hittat en ny favorit.

Müslin med kakao och russin är nämligen är nämligen riktigt god. På ett lagom sätt, liksom. Det är inte som den där lyx-Starten som ger dåligt samvete för varje tugga fylld av sockeråfett. Nej, här ler ju vårt alibi Fredrik snällt mot oss från kartongen, och då är ju allt frid och fröjd.

Den här müslin är knaprig och tuggvänlig, och med precisa stråk av kakaosmak som sveper förbi med lagom intervall. Russinen ger en krullig liten sötma och alla är nöjda och glada.

Den andra müslin smakar av blåbär och vanilj. Enligt kartongen, i alla fall. I realiteten märker man överhuvudtaget inte av någon vaniljsmak, och blåbärs-Putte är en liten förskrämd stackare, som bara vågar sticka fram huvudet precis när det är dags att skyffla in nästa sked. Den här müslin smakar definitivt inte dåligt, men den lever inte upp till vad den lovar.

Rostat bröd är alltid gott. Men Skogaholms Lyxa gör mig trots detta en smula (stön) irriterad. Anledningen är densamma som fått mig att gnälla på Skogaholm tidigare. I min värld är det här en me too-produkt, som egentligen är en ren kopia av Pågens Roast’n Toast.

Den enda skillnaden är att brödet är mindre. Detta framhåller Skogaholm som en verkligt fenomenal innovation, och uttryck som “smart liten förpackning” driver upp en viss förväntan som kommer på skam när det visar sig att det smarta ska vara just att den är liten.

I mitt hushåll skulle den här limpan inte ens räcka till en frukost för hela familjen.  Men visst, jag tillhör inte målgruppen, som snarare består av en- och tvåpersonshushåll. Kanske gillar man den smarta lilla förpackningen här, vad vet jag? Men att använda argumentet “den tar slut fort” för att sälja sin vara – det känns bakvänt.

I övrigt är Lyxa ett gott rostbröd som gör sitt jobb. Stora frasiga skivor, vallmofrön och hela paketet. Det är kanske fel att klaga. Fast jag tycker nog att produktutvecklarna på Lantmännen Axa, som ligger bakom Skogaholm, borde våga gå sin egen väg lite mer. För som sagt: Pågens Roast’n Toast har funnits länge, och det är i stort sett samma produkt.

Skogaholm har dessutom riktiga trumfkort i den egna portföljen som man kan spinna vidare på, inte minst hos danska Schulstad. Varför inte göra en riktig jättekampanj för den lilla godingen Skovmand? Ett riktigt matigt rågbröd, som nästan ger gåshud om den avnjuts med en smarrig grovmalen dansk leverpastej och några skivor färsk gurka.

Säljs dessutom i en smart liten förpackning – med mycket smarta, tunna – och goda – skivor.

Kost- och hälsogurun Fredrik Paulún har sedan en tid ett eget varumärke på marknaden. Under devisen Bara Bra Mat, kränger oraklet müsli, brödmixer, snacks och en del annat smått och gott. Allt med stark hälsoprofil.

Jag har provat en del av hans produkter, och flera av dom är riktigt goda. Särskilt müslin, som Magic tjatade om länge efter att vi provat den. Han ville ha mer, och jag tror han blir glad att se att brevbäraren varit här med två paket. Dessa har jag dock inte provat än – müsli äter man till frukost.

Till mellanmål kan man istället ta en sån här:

Är det en stycksak? Är det en godisbit? En kaka?

Nej.

Det är en bar.

Jag hatar detta ord, men börjar alltmer resignera, eftersom det inte finns någon bra svensk term. Alltså pratar vi om en mellanmålsbar. I två varianter: Bär med Choklad och Bär med Nötter.

Bär med Choklad, som syns på bilden ovan, vill jag redan nu utfärda en varning för. Den har en frän, nästan kväljande smak. Chokladen kommer inte alls till sin rätt, och som slutknorr kommer en mycket tydlig smak av bantningspulvret Nutrilett. Jodå – jag har provat Nutrilett under ett fåfängt bantningsförsök i mitten av 90-talet, och den smaken glömmer jag aldrig.

Den andra varianten, Bär med Nötter, är klart bättre. Jag vill inte kalla den för god, snarare acceptabel. Egentligen ganska smaklös, och med en ganska torr, mjölig konsistens. Halvvägs igenom börjar dock nötsmaken att träda fram, och den lägger sig på ett ganska värdigt sätt tillrätta i munhålan. Tillsammans med en kopp kaffe funkar detta riktigt hyggligt som mellis.

Och det är just det som är syftet. Eller som den klarsynte Paulún själv (eller kanske hans marknadsavdelning på företaget Kåkå som äger märket, vad vet jag) själv formulerar det på förpackningen:

Ställen där det alltid bör ligga en Paulúns Bar: I handväskan, i skrivbordslådan på jobbet, i träningsväskan, i bilen och på alla andra ställen när hungern och suget sätter in.

För det är ju så: hungern och suget sätter in. Och det är ganska få av oss som klarar att stå emot. Då blir det en kexchoklad – igen. Paulúns Bar är förstås ett bättre alternativ, och har ett högt innehåll av protein, samt groddkoncentrat som enligt Paulúns ska ge “det nyttigaste från grönsakerna.”

Paulúns Bars kommer inledningsvis att säljas i hälsobutiker och på träningsanläggningar. Priset beräknas till 20-25 kronor, och därför är tyvärr risken stor att många satsar på en kexchoklad i alla fall.