Direktören dök inte upp. Precis som jag trodde. Jag har en dejt med honom imorgon istället, får se om han dyker upp då.

Jag utlovade en bild på dagens lunch. Här kommer den:

I flaskan är det läsk från underbara Jones Soda co, som gör läsk med riktigt rörsocker (till skillnad från nästan alla andra som sötar med ett slags sockerlösning som görs av majs) och dessutom i helkonstiga smaker. Den här smaken heter Gingerbread man, pepparkaksgubbe, och smakar faktiskt rätt likt en pepparkaksgubbe. Med kristyr på, för det är rätt sött men faktiskt förvånansvärt gott.

Jag letade efter deras läsk med smak av julskinka, men den hittade jag inte. Bara pepparkaksgubbe och Christmas Cocoa samt en presentförpackning med fyra olika läsker med smaker av olika pajer: blåbärspaj, rabarberpaj och så tror jag det var någon med vanilj och kanske citronmarängpaj. Jag vågade inte köpa för jag var rädd att inte orka bära allt hem. Det gjorde jag knappt ändå.

I plaströret till höger ligger potatischips av samma typ som Pringles, alltså extruderade likformiga saker. Dessa var friterade i solrosolja, vilket inte märktes ett dugg på smaken.

Ja, mina vänner, det där var min lunch. Nu ska jag lägga mig på sängen och blunda en liten stund innan jag stryker nästa skjorta och ger mig ut för att nätverka.

Nu är jag sådär läskigt mätt igen. Var med ett gäng på en Rock Bottom-restaurang i Gold Coast, Chicago. Rock Bottom är en restaurangkedja som gör amerikansk mat och som dessutom brygger eget öl i restaurangerna.

Jag drack en Imperial Stout, som faktiskt var riktigt god. Mer smak än Guinness, lite sötare och inte rikitigt likka mustig i smaken som Guinness.

Som om inte det var nog, käkade jag revbensspjäll, ribs, som marinerats i stout. Och det kan man ju konstatera: jänkarna vet hur man grillar sina spjäll. Köttet bara ramlar av benen. Och in i munnen. Och ner i magen. Tydligen ska man koka revbenen först, för att sedan grilla länge på låg temperatur.

Dessutom är det liksom tre centimeter mellan revbenen. Man undrar verkligen hur grisen såg ut. Värsta Pigzilla, liksom. Monstergrisen from hell. Smaken är liksom bara barbecue, sötsyrlig med ett härligt sting. Det till och med doftar rök om köttet, det är som att sticka in huvudet under locket på en Weber.

Efter några dagar i det här konstiga landet har man lärt sig att portioner inte riktigt beräknas på samma sätt som vi gör i Sverige. Så jag beställde ett half rack. Och drack en liten stout till, det var nog inte mer än 25 cl. Men jag fick inte ned det sista. Det var bara too much. De andra runt bordet pep lite lyckligt av ungefär samma anledning. Jag tror inte det var någon som tömde sin tallrik.

Efter maten drog vi vidare till House of Blues, som ligger mitt i Downtown intill Chicagofloden. Jag gick innanför dörrarna, men väl där överväldigades jag av trötthet. Så jag pallrade mig hemåt, tillsammans med några andra mesar. Och nu ska jag strax gå och lägga mig. Ska bara snabbredigera några artiklar först…