Nu är jag sådär läskigt mätt igen. Var med ett gäng på en Rock Bottom-restaurang i Gold Coast, Chicago. Rock Bottom är en restaurangkedja som gör amerikansk mat och som dessutom brygger eget öl i restaurangerna.
Jag drack en Imperial Stout, som faktiskt var riktigt god. Mer smak än Guinness, lite sötare och inte rikitigt likka mustig i smaken som Guinness.
Som om inte det var nog, käkade jag revbensspjäll, ribs, som marinerats i stout. Och det kan man ju konstatera: jänkarna vet hur man grillar sina spjäll. Köttet bara ramlar av benen. Och in i munnen. Och ner i magen. Tydligen ska man koka revbenen först, för att sedan grilla länge på låg temperatur.
Dessutom är det liksom tre centimeter mellan revbenen. Man undrar verkligen hur grisen såg ut. Värsta Pigzilla, liksom. Monstergrisen from hell. Smaken är liksom bara barbecue, sötsyrlig med ett härligt sting. Det till och med doftar rök om köttet, det är som att sticka in huvudet under locket på en Weber.
Efter några dagar i det här konstiga landet har man lärt sig att portioner inte riktigt beräknas på samma sätt som vi gör i Sverige. Så jag beställde ett half rack. Och drack en liten stout till, det var nog inte mer än 25 cl. Men jag fick inte ned det sista. Det var bara too much. De andra runt bordet pep lite lyckligt av ungefär samma anledning. Jag tror inte det var någon som tömde sin tallrik.
Efter maten drog vi vidare till House of Blues, som ligger mitt i Downtown intill Chicagofloden. Jag gick innanför dörrarna, men väl där överväldigades jag av trötthet. Så jag pallrade mig hemåt, tillsammans med några andra mesar. Och nu ska jag strax gå och lägga mig. Ska bara snabbredigera några artiklar först…
Grizzini har man ju hört talas om, men Grizilla? Ja ja. I USA finns allt. Utom jag! Jag är inte där! Och det är ett skriande missförhållande!