“Sån vill jag ha!”, utbrast Lilla Larsson genast, när hon såg filpaketen med den gulliga katten på. Sedär, ett första tecken på att konceptet fungerar.

Tigers fil är dessutom riktigt god. Jordgubbs- och smultronvarianten har en härligt somrig, kittlande syrlig och frisk smak. Den får trötta smaklökar att spritta till, och jag kan bara hålla med Magic: “Den får fem poäng av fem möjliga.” IT-mammans omdöme är “Riktig barnsmak.” Då svarar jag att den även passar vuxna, kanske främst för att den inte är så förtvivlat söt. Snarare väl balanserad.

Blåbärsvarianten är också ok, men spelar inte i samma division. Långt ifrån, faktiskt. Blåbärssmaken är lite dov och anonym. Det funkar, men inte mer.

Legolas vill inte smaka: Han kör sedan flera år en strikt frukostdiet bestående av Valio Vanilj med sommarbärssmak och cornflakes, plus ett par mackor. Helst Pågen Duo. Oväntade inslag undanbedes.

Lilla Larsson ville som sagt smaka på det som fanns i katt-paketet, men när det väl låg på tallriken var hon måttligt intresserad. Fast då var hon ju nytankad med välling, förstås.

Ny produkt i Pågens sortiment av kaffebröd: Gifflar med smak av vaniljkola. Som jag påpekat tidigare så är jag ganska rutinerad fikare, så det här är helt rätt objekt för mig.

Men tyvärr blir jag lite besviken igen. Börjar låta lite grinig, märker jag, men jag måste ju säga min mening. Det är det denna blogg är till för, liksom.

När man tar en tugga av Pågens gifflar med vaniljkola, känner man en liten antydan av vanilj och lite kola. Men den försvinner alltför snabbt och har inte en chans mot den smak som dominerar: mandelmassa. Och visst, mandelmassa i en bulle av det här slaget passar fint, bullarna slinker ned en efter en – men det var ju inte mandelbullar jag köpte!

Nä, så heter de förstås inte. De ståtar med det långa och krångliga namnet Kellogg’s Special K Apple Crispy. Och nu har jag testat dom, tillsammans med flera andra nya frukostprodukter som jag hittade på Kvantum igår.

Flingorna smakar ganska ok. Äpple och kanel är ju en kombination som brukar funka. Men redan när jag ska stoppa första skeden i munnen, anar jag ugglor i mossen. Sniff. Vad var det för en doft? Tugg, tugg… Tja… Ganska gott, fast… Sniff, sniff. Hmm.

Det smakar ju äpple, fast ändå inte. Och lukten är nästan bedövande. Tung, kemisk, fast ändå äpple nånstans långt därinne. Tittar på kartongen – jodå, det finns ett foto av äpplen där, och då måste det ju finnas riktigt äpple i. Läser innehållsförteckningen: “Äppelsmaksatt majs- och riskrisp”, hmm. Innehållsförteckningen är för övrigt lång som ett ösregn, men en bra bit ned hittar jag det: äpplepuré 0,3 procent.

Det är för lite äpple och för mycket kem. Tyvärr Kellogg’s, jag känner mig blåst.

Magic tyckte att flingorna var jättegoda, och gav betyget fem av fem. Men den teorin har hag varit inne på förr: det uppväxande släktet tycks ha en högre tolerans för artificiella smaker. Eller också har de helt enkelt inte lärt sig att känna igen “the real thing.” Jag vet inte. Mitt betyg blir i alla fall två och en halv av fem. Kunde blivit mycket mer om det inte snålats med äpplena.