Äntligen. Grillstressen har stillats. Och berget av grillgrejer har åtminstone avsmakats, även om vår familj och familjen i skogen inte lyckades sätta i oss allt. Långt ifrån.

Jag börjar med att konstatera att en ny grill står högt på önskelistan. Vår gamla klotgrill har hängt med länge, och inte precis fått någon kärleksfull omvårdnad. Den är dessutom alltför liten så länge det inte rör sig om lite korvgrillning till familjen. Valborgsgrillningen klarade vi av med inkallad förstärkning i form av en engångsgrill.

Ok, nu till några av produkterna som skulle testas:

Flintastek Smoke: IT-mammans favorit. God röksmak med en angenäm syrlig ton. Dock, som alla andra flintastekar är den ett veritabelt jättemonster som är en smula svårhanterligt på grillen.

***

Grillspjut: En fläskytterfilé som marinerats. Smaken är god men spjutet är ganska tjockt och lite svårgrillat. Det kräver lång tid på grillen för att bli genomstekt, och i vårt fall tvingades vi packa in det i folie en stund för att hela pjäsen skulle bli klar. (Tur att man har med sig lite rutinerat köksfolk – pappan i skogen är en betydligt bättre kock än mig…)

***

Grillspett Summer BBQ: Grillspett av nötkött. Tunna, fina och välkryddade. Nötköttet blir dock som bekant snabbt en aning torrt och här bör man nog vara lite försiktig och inte låta spetten få för mycket färg.

***

Jag nöjer mig med detta så länge, och återkommer lite senare med ett gäng korvar, Svenska Kocklandslagets grillsås och två nya glassorter från Ica.

Skrev häromdagen om grillstress. Viktigaste orsaken till stressen var dagens deadline från revisionsbyrån, som bett att få in alla räkenskapshandlingar till idag. Men när jag ringde revisorn nu på morgonen, visade det sig att hon är ledig. Därmed skruvades magsyrenivån ned ett par snäpp.

😀

Så idag ska grillen fram. Så är det bara. Har också tagit ut flintasteken, grillspetten, grillspjutet och korvarna från Scan ur frysen. Kan förresten nämna att det första minustecknet med grillspjutet upptäcktes redan vid infrysningen: Spjutet är så långt att det inte får plats i frysen, såvida man inte har en box. Jag fick böja det för att det skulle få plats, så nu fiskade jag ut en grillbumerang av ytterfilé ur frysen…

Hursomhelst: Familjen från skogen kommer – utom konstnärsmamman som måste jobba – så vi får hjälp med att testa alla godsakerna.

Ok, nu har jag börjat beta mig ned genom Scans nyheter inför grillsäsongen. Och det har jag gjort genom att steka (mäh!) ett paket chipolata som utfyllnad till gårdagens kvällsmat. I paketet finns fem korvar som inte är jättestora, så de behöll Magic och jag för oss själva. Intresset för kulinariska nyheter är tyvärr begränsat i resten av familjen.

Magics omdöme om korven var klart som korvspad: “Jättegod!”

Själv är jag inte lika entusiatsisk. Korven är bland annat kryddad med salvia och korianderfrön, och jag tycker inte att smaksättningen är helt lyckad. Dessutom anar jag lite timjan och det blir helt enkelt för fladdrigt för min smak. Smakerna är för distinkta var för sig och vill inte gifta sig riktigt. Dessutom saknar jag lite hetta och lite sötma, syran och sältan väger för tungt.

Sedan är korven liten och tjock. Jag ska inte mobba den för det, men det får till följd att skinnet blir en ganska dominerande del av upplevelsen. Och det har en rätt metallisk bismak som tar ned det hela ytterligare.

Varför steka, förresten? Nja, chipolatan är inte en grillkorv i första hand. Som framgår av namnet har den sina rötter i Mexiko. Mest populär är dock kanske chipolatan i Storbritannien, där den till exempel kan ingå i en maffig lagad frukost tillsammans med äggröra, stekt bacon (riktigt bacon, inte såna där slamsor som vi har i Sverige), stekta tomater, stekta champinjoner, rostat bröd… Suck.