Jag förstår att det till och med talats på svenska nyhetssändningar om väderleken här i England. I Sheffield, en bra bit söderut härifrån, är gatorna kanaler och en del har tvingats sova över på jobbet när de inte kunde ta sig hem. Andra har hämtats med helikopter.
Det har inte regnat så här mycket sedan man började göra regelbundna mätningar. Vi här uppe i Northumberland är inte översvämmade, även om det regnat rejält här också. Så vi följer väderprognoserna med stor spänning. De lovar en hygglig fredag (typ 15 grader och BARA nån enstaka skur), sedan ytterligare ösregn på lördag och lite mindre ösregn på söndag.
Och när det inte regnar, är det ändå kallt. Jag går runt med t-shirt, fleecetröja och en seglarjacka.
Vår hypersnälla hyresvärd, Mrs. Sweeney, beklagade sig över det usla vädret häromdagen. Jag svarade att vi har massor av annat att hitta på. Nya besök på Alnwick Castle (vi har köpt veckobiljett till hela familjen, och det behövs om man ska hinna utforska allt), besök på Holy Island (något som måste planeras noga, eftersom vägen är täckt av tidvatten under stora delar av dygnet) med gammalt kloster och gammalt slott samt massor av fåglar, kanske en visit på nån pub och givetvis ett besök på det enorma antikvariatet Barter Books.
Dessutom kanske det blir en ny visit i gigantiska köpcentret Metro Center i Newcastle. Jag lovar, det är helt enormt stort och inrymmer bland mycket annat ett helt nöjesfält, tre Burger King och fyra McDonald’s. Samt, förstås, hundratals butiker med allt mellan himmel och jord. Här skulle vi lätt kunna tillbringa en vecka eller två (viss risk för skjörbjugg, men ändå), kanske till och med köpa oss flytvästar eller en uppblåsbar båt om regnet fortsätter.
Nämnde även denna möjlighet för Mrs. Sweeney. Hon svarade blixtsnabbt, med ett hörbart smil på läpparna.
”Well yes. There’s always the Metro Center!”
Precisely my point, Mrs. Sweeney – there’s always the Metro Center. Det var förresten här jag tvingades dyka ned i en soptunna häromdagen, efter att vi spisat en sen lunch på Burger King. Hela familjen var mätt, nykissad och klar att spendera, när Magic plötsligt insåg att hans tandställning inte fanns där den skulle, det vill säga i hans mun.
Han hade tagit ut den för att äta och virat in den i en servett. Med tanke på den skräpmängd som en måltid på Burger King genererar var det inte konstigt att en tandställning, fiffigt kamouflerad till hopskrynklad servett, hade lyckats smita sin väg tillsammans med de andra soporna. Men tandställningen är en rätt kostsam liten sak, som landstinget bara ersätter till hälften om man slarvar bort den.
Så det var bara för pappa Stellan att börja genomsöka soptunnan. Jag är rätt bra på att hitta saker, och lyckades även denna gång. Utan att kräkas, kanske man ska tillägga.

Om man bor på Västkusten som jag, så är det frestande att nappa på Ryanairs frestande priser när man ska till Storbritannien. Biljett till London för en spänn, vem vill inte ha det?
Jag vill. Men en krona är ganska dyr, åtminstone i Ryanair-landet.
Till exempel kostar det numera pengar att ta med sig incheckat bagage. IT-mamman och jag surade till lite över detta påfund, och i ett utbrott av snålhet beslutade vi att Lilla Larssons bagage skulle få plats i våra väskor.
Ändrar bokningen.
Då dyker det upp en ny avgift: Ingen-väska-avgiften.
Snark.
Att resa med Ryanair är dessutom alltid förenat med skräcken att bli kvar på marken. Det är ett känt faktum att bolaget emellanåt överbokar sina plan och att alla resenärer därför inte får plats.
Men kvällen innan midsommarafton hittar jag en väg att slippa denna risk. Genom att betala ytterligare en avgift kan man få en så kallad prioriterad boarding och gå före kön. Tre euro per skalle och flygresa, det är ju som hittat. Efter en evighet av sökande på Ryanairs hopplösa webbplats, hittar jag telefonnumret till det call centre man ska ringa för att skaffa den prioriterade boardingen.
Jag ringer. En kvinnoröst som man hört miljoner gånger (jag tror hon är hallåa på TV eller nåt sånt) svarar.
”Detta samtal kostar fyra… kronor…precis…per minut.” Just det, det stod nog på sajten, hinner jag tänka. Sedan kommer upptaget-tonen.
Ringer igen. Upptaget.
Efter att ha ringt kanske tjugo gånger kommer jag äntligen fram till en ung kvinna som pratar usel engelska med sydeuropeisk brytning. Jag förklarar vad jag vill och efter några ögonblick av total förvirring, säger hon:
”You have to phone the Internet support.”
Jag försöker förklara att jag inte har något problem med min dator, utan att jag vill köpa en prioriterad bokning. Hon svarar att det telefonnummer jag ringt tjugo gånger (det enda som fanns på webbplatsen) enbart är till för personer som bokat sin biljett via telefon. Hon kan inte öppna min Internetbokning, utan ger mig ett annat nummer.
Ringer det nya numret.
”Detta samtal kostar femton… kronor… precis…per minut.” Jag kan inte hindra gapflabbet – det är nästan fyra gånger dyrare att ringa detta numret! Sedan kommer upptaget-tonen igen. Suck.
Till slut kommer jag i alla fall fram, och trots min enorma skepsis lyckas jag skaffa mig den prioriterade bokningen. Jag får instruktioner av kvinnan i luren, som pratar något mindre usel engelska än den förra: Jag ska vid incheckningen se till att jag får ett gult boardingkort. Om jag inte får det i incheckningen, ska jag gå till biljettdisken.
Biljettdisken? Den här kvinnan har aldrig varit på Säve flygplats. Där finns inga biljettdiskar. Bara tre incheckningsdiskar, en sunkig cafeteria och ett par snubbar med en traktor som kör ut och slänger upp väskorna i planet.
Min skepsis är inte slut, men när jag väl kommer till flygplatsen får vi faktiskt gula boardingkort. Och vi får gå före den enorma kön och kan välja platser=sitta tillsammans, hela familjen. Lilla Larsson njuter av varje sekund och då är även vi andra lyckliga.
Men när jag ska försöka fixa lite varm mat till henne, påminns jag än en gång om att det är snålprisflyg vi åker. Jag frågar en ur den italienska kabinpersonalen om det går att värma en barnmatsburk, och får till svar att ”det går nog inte, men jag ska fråga.” Kanske gör hon också det, men jag får aldrig något svar och tvingas senare ställa samma fråga till en av hennes manliga kollegor. Han svarar att ”det går inte längre på grund av nya regler.”
Snålpris var ordet, sa Bull.

Jodå, jag lever. Ni som tittat in på bloggen och undrat var jag är – här kommer ett litet livstecken. På Midsommardagen åkte IT-mamman, Magic, Legolas, Lilla Larsson och jag på vår efterlängtade semester i norra England.
Det finns massor att skriva om vår vistelse här, men av erfarenhet vet jag att det är svindyrt att koppla upp sig med mobilen och jag har helt enkelt haft mer lust att göra andra saker. Så jag har helt enkelt struntat i er läsare. Eller rättare sagt: prioriterat andra saker.
Men nu måste jag stilla klådan och skriva några rader. Problemet är bara vad jag ska börja med? Det finns så mycket att berätta. Om översvämningarna, högertrafiken, maten, dörren som gick i baklås, den underbara byn, fantastiska bokhandlar, värdelösa Ryanair eller när jag tvingades dyka i en soptunna på ett köpcentrum i Newcastle.
Får nog pytsa ut det lite under de kommande dagarna för att kompensera lite för min frånvaro sedan förra veckan. Då kanske jag kan locka er att komma tillbaka…
Avslutar med en liten bild från den viktigaste anledningen till att vi är där vi är: Alnwick Castle, slottet där viktiga scener ur de två första filmerna om Harry Potter spelades in. På gräsmattan här filmades exempelvis den spännande quidditch-matchen, om någon minns.