Hej! Medan min chef Stellan sitter med näsan nergrävd i bokföringen, passar jag (Jonathan på Foodwire) på att gästblogga lite.

Och jag är arg.

På Ikea här utanför Bryssel hittade jag häromdagen Finax Shake’n’Bake Swedish Rye Bread. Det fick det att vattnas i munnen, för vi som gillar kolsvart, kompakt grovt bröd, lever i ständig och ofrivillig kulinarisk kyskhet här på kontinenten, där de envisas med bomullslimpor som pyser av luft när man skär upp dem.

Så idag, när min fru ligger med snuva, tänkte jag passa på att skaka ihop den där limpan som ser så saftig ut på förpackningen. Härligt! Doften av nybakat bröd reverbererade redan i näsborrarna!

Det vill säga – det var innan jag gett mig på den eländes förpackningen.

Idén med att hälla i vatten och skaka ihop med pulvret i lådan till en smet funkar säkert bra för muffins. Men för ett ärkegrovt rågbröd blir smeten helt enkelt alldeles på tok för tung.

Om man alls orkar, ska man skaka den i 45 sekunder, men redan efter 4,5 sekunder var den så trögflytande att den helt slutade att röra på sig.

Eller rättare sagt – det hade varit bättre om den hade slutat röra på sig. Ty flikarna längst upp på lådan, som man ska knipa åt om medan man skakar, är av vaxat papper och exakt åtta millimeter långa korta (jag mätte). Med andra ord: Det är lögn att få ett bra grepp om öppningen. Smeten där inne är tung. Det enda fysikaliskt möjliga resultatet: när man skakar börjar smeten följaktligen pressas ut.

Det är i sin tur nästan det enda sättet att få ut smeten på. För när man är klar och ska ha i den i formen, visar den sig ha antagit en konsistens som gör att den säkert skulle gå att täta sprickor i fasaden med. Eller gjuta stolpfundament. För att få ur den, tvangs jag angripa lådan med våld, och handgripligen hugga av lådan på mitten med en brödkniv samt gröpa ur innanmätet med slickepott.

Det blev inte bättre av att smeten såg ut som det där som kommer ur barnen i båda ändar, när de är magsjuka. För att inte tala om hur det luktade.

Kära Finax: Om målgruppen är barnfamiljer, måste ni då göra smet som ser ut och stinker som små barns racerbajs? Och i en låda som inte går att hantera, om man inte är Hulken rustad med skruvtving, spade och såg?

Som det är nu, verkar produkten mest vara riktad till blinda kroppsbyggare med nästäppa.

Hur det smakar? Det vet jag efter lunch, ty den ska jäsa i 45 minuer och stå i ugnen i ytterligare 60.

Där rök den romantiska frukosten.

Det fanns en tid då det hippaste och modernaste man kunde ha i ett kök var en lergryta. Römertopf, tror jag de kallades. Mattidningarna var fulla av lergryterecept och i butikerna såldes grytorna direkt från pall.

Det finns en i vårt kök också. Men jag kan inte minnas när den användes senast. Kan inte heller minnas när jag såg någon annan använda en. Har inte tänkt på lergrytor överhuvudtaget på åratal, förrän kollegan Lars beklagade sig häromdagen: Han tänkte köpa en till sin fru i födelsedagspresent, men han hade inte hittat någon i den första butiken.

Lars och hans familj använder alltså lergrytan ofta. Han tycker den är enkel att laga mat i, och att smaken är bättre. I hans familj använder de till och med lergryta att baka bröd i.
Men varför är det så många andra, inklusive jag själv, som plötsligt degraderat römertopfen till hyllvärmare? Frågade hustrun, och hon konstaterade att det var trots allt lite krångel med blötläggning och annat. Min egen teori lyder så här: Lergrytan används ofta till olika typer av “långkok”, som till exempel att tillreda en hel kyckling. Ugnsstekt hel kyckling är inte heller så vanligt nuförtiden. Kan inte minnas när jag köpte en hel kyckling senast heller.

Det kanske till och med är Stinas fel att lergrytan försvunnit från våra köksbord?

Igår jämrade jag mig här på bloggen. Skrev att jag kände mig dyster. Det blir så ibland när det är för mycket motvind. Små saker som inte fungerar kan lätt byggas upp till ett litet berg som skymmer ljuset.

Men i grund och botten är jag en obotlig optimist. Faktum är att det torde vara min största svaghet, jag har en väldig tendens att underskatt svårigheterna och överskatta möjligheterna. Det krävs således inte så mycket för att jag ska få upp farten igen.

Nu sitter jag på Arlanda och tittar ut i mörkret. Tänker på mötet jag hade idag, som var roligt, inspirerande och hoppingivande. Tänker också på numret av Internetworld som jag läste i planet på väg hit. Öppnade mina ögon för många nya spännande möjligheter.

Gamla idéer, som jag stött och blött i flera år, flyter upp till ytan igen. Världen är full av möjligheter, och Internet är mitt Eldorado. Nu är de här igen – the dot com days.

Eller var det dot com daze? Skit samma.