…i flera dagar nu. Livet känns ruttet och besvärligt, jag känner mig jagad och frustrerad över alla problem som hela tiden måste lösas. Känner mig som en brandman som hela tiden måste rycka ut och släcka småbränder. Dessutom har Lilla Larsson hållit mig vaken flera timmar i natt, med en obegriplig gråt som jag inte alltid lyckas stilla.
Nu sitter jag här och försöker göra klart företagets momsredovisning. En tråkig syssla som kan få varje företagare på uselt humör. När det dessutom visar sig att Plusgirots server ligger nere – så att jag inte kan komma in och få tag i den information jag behöver för att kunna göra bokföringen färdig istället för halvfärdig – då börjar det pyra.
Trots det känner jag nog att själen börjar tina en aning i alla fall. Tog en härlig långpromenad med fika i skogen på förmiddagen tillsammans med min familj. Och nu sjunger Ian Gillan min favoritlåt, alla kategorier, Child in Time med Deep Purple. Imorgon ska jag åka till Stockholm för ett spännande möte med en potentiell samarbetspartner, och Hustrun har börjat röja ur skåpen inför vår planerade köksrenovering.

Nu ska jag göra ett nytt försök med Plusgirot. Wish me luck.

Jag bakar i princip aldrig. Nån enstaka gång kan det bli scones, och i helgen gjorde jag och Magic faktiskt chokladbollar, men det var ett undantag. Dessutom klev hustrun resolut in och tog över på slutet. Tror hon var fikasugen…

Det finns en förklaring till varför jag inte bakar. En episod som utspelar sig för kanske 15 år sedan, och som fick mig att lägga kaveln åt sidan på obestämd framtid. Jag hade bestämt mig för att börja baka. Det var nästan som en kallelse, en övernaturlig böjelse som fick mig att fantisera om att starta en kedja med pajbutiker.

En av anledningarna var en matberedare som jag och Hustrun fått i förlovningspresent av min kära mor. Jag lider av ganska grav prylnoja och har därför också en enorm övertro på hur enkelt livet ska bli när man väl skaffat sig den där mojängen man suktar efter. Matberedaren satte igång något i mig, kanske var det redan här mitt stora intresse för storskalig livsmedelstillverkning föddes. Ett intresse som jag idag lever på, för övrigt.

Dags att baka, således.

Jag hade tidigare gjort några halvlyckade försök, bland annat när jag under en period bodde i bakningens eget u-land Storbritannien, där man fick köpa färsk jäst i hälsokostaffären – en liten knögglig klump inslagen i gladpack…

Men nu skulle det bakas på riktigt. Som proffsen gör. Med maskin. Yep. I med ingredienserna enligt receptet och sedan, med bultande hjärta, vrida på den lilla ratten som satte igång det teknologiska underverket. Vrrr.

Fantastiskt.

Men, vänta nu. Varför åker degen upp så där längs sidorna i bunken? Det kan inte vara bra, då blandar sig ju inte ingredienserna. Can’t have that, can we? Måste åtgärdas.

Med handen stadigt på ratten öppnar jag röret i locket, vilket egentligen är avsett för att fylla på med nya ingredienser. Tar degspaden för att peta ned degen som fastnat uppåt väggarna.

Sådärja. Det går ju fint! Men så, plötsligt:
VRRRRRRRR!!!!

Den lilla knivrackaren har fått tag i degspaden. Snabbare är en gris blinkar är halva bladet strimlat och finfördelat i degen. Mitt goda bröd… Snyft.
Det har som sagt tagit mig cirka femton år att komma över denna traumatiska upplevelse, och under det senaste året har jag påbörjat ett mycket försiktigt återtåg. Än så länge handlar det om enkla saker som scones, chokladbollar och våfflor. Gränsfall, jag vet, men mitt självförtroende måste återuppbyggas.

I vårt nuvarande kök finns dessutom en nedärvd maskin med rejäl kapacitet. Svärmors gamla assistent. En kompetent och pålitlig arbetshäst, som jag hittills nöjt mig med att trånande betrakta på avstånd. En riktig proffsmaskin. Kanske kommer jag en dag att våga mig på ett närmande. Kanske kan vi hitta en väg att existera tillsammans – i en global kedja av butiker som säljer världens godaste pajer.

Tanken var att jag skulle ägna dagen åt att redigera tidning. Det har jag i och för sig
gjort, men det har varit en hel del annat på tapeten också. Snö och is, till exempel. Och bilen med vinterdäck stod längst in på uppfarten, så jag fick börja med att skrapa och sopa fram de andra två först, för att kunna backa ut dem.

Sedan var låset igenfruset på gamla Toyotan. En trotjänare som nu kommit i ett stadium där det är meningslöst att sälja. Den ser för skraltig ut. Men är alltid trofast, startar utan protest även när den stått still ett halvår. Och så har den dragkrok. Och vinterdäck.

Efter att ha lämnat Lilla Larsson på dagis hade jag en nära döden-upplevelse när bilen plötsligt började glida i en brant backe, fem meter från en korsande väg. Där kom två bussar en från varje håll. Bromsade och styrde lugnt och fint, fick bra kontroll. Och blodsmak i munnen.

Väl hemma, fullständigt genomfrusen (två minus är väldigt kallt när det blåser rakt in från Atlanten, kan jag tala om), frågade jag försynt Hustrun om det fanns något kaffe kvar.

“Jag har gjort nytt till dig”, svarade hon.

Det kallar jag kärlek.