Tanken var att jag skulle ägna dagen åt att redigera tidning. Det har jag i och för sig
gjort, men det har varit en hel del annat på tapeten också. Snö och is, till exempel. Och bilen med vinterdäck stod längst in på uppfarten, så jag fick börja med att skrapa och sopa fram de andra två först, för att kunna backa ut dem.

Sedan var låset igenfruset på gamla Toyotan. En trotjänare som nu kommit i ett stadium där det är meningslöst att sälja. Den ser för skraltig ut. Men är alltid trofast, startar utan protest även när den stått still ett halvår. Och så har den dragkrok. Och vinterdäck.

Efter att ha lämnat Lilla Larsson på dagis hade jag en nära döden-upplevelse när bilen plötsligt började glida i en brant backe, fem meter från en korsande väg. Där kom två bussar en från varje håll. Bromsade och styrde lugnt och fint, fick bra kontroll. Och blodsmak i munnen.

Väl hemma, fullständigt genomfrusen (två minus är väldigt kallt när det blåser rakt in från Atlanten, kan jag tala om), frågade jag försynt Hustrun om det fanns något kaffe kvar.

“Jag har gjort nytt till dig”, svarade hon.

Det kallar jag kärlek.