Skrev igår en liten sväng om svensk-norska konferensen i Göteborg.

En sak avstod jag dock från att beröra, eftersom jag tyckte det kunde vara värt en egen mässa. Norska fiskföretaget Domstein hade två representanter, koncernchefen Svein Lyngnes och Sverige-chefen Ulf Bertilsson, på plats som höll ett intressant duett-föredrag. Bland de saker som de uppehöll sig vid en bra stund var den stora kulinariska skillnaden mellan Sverige och många andra länder: den varma lunchen.

Paradigmskiftet inträffade någon gång på 60-talet. Sverige var ekonomiskt starkt efter att ha lyckats klara sig helskinnat genom andra världskriget. Den ekonomiska tillväxten gjorde det möjligt att erbjuda lagad lunch till skolbarnen, allt för att stimulera kvinnornas intåg i arbetslivet.

Exemplet följdes av företagen som genom skattemässiga subventioner fick goda möjligheter att erbjuda personalen lagad mat i matsalar.

Därmed hade marknaden etablerats. Som jämförelse nämndes Norge, där den ekonomiska tillväxten ännu inte tagit fart och där man aldrig hängde på detta tåg. Här får barnen fortfarande med sig lunchen i den så kallade matpakken, och en norsk lunch består normalt sett av smörgås.

Så ser det ut idag. Men vad händer framöver?

Jag har en liten teori, faktiskt. Och den bygger på att pendeln sakta svänger tillbaka. Bort från den varma lunchen och tillbaka mot smörgåsar och andra enklare alternativ. Personalmatsalen är utrotningshotad, lunchsubventionerna likaså. Samtidigt ökar tidspressen.

Mot detta talar förstås mikrovågorna, som kan kullkasta hela min teori och till och med göra att resten av världen nappar på den svenska trenden med varm lunch. Den som lever får se…

Microsoft köper 1,6 procent av Facebook och betalar nästan lika många miljarder om man räknar om det i svenska kronor. Det innebär att Majkrosåfft anser att Fejsburken är värd 100 miljaaarder.

DET är läskigt.

Har tillbringat större delen av dagen på en konferens om handel och produktion av livsmedel i och mellan Sverige och Norge.

Mycket intressant, faktiskt.

Summan av kardemumman var ganska kristallklar, då de flesta föredragshållare kom med ungefär samma budskap. Och det var nog kanske inte det budskapet som arrangören, näringslivssamarbetet Göteborg-Oslo-regionen, tänkt sig. Budskapet var nämligen: vi är inte så lika som alla tror.

Svenskar och norrmän, alltså.

Själv har jag väldigt mycket att göra med norska företag, och kanske ännu mer med danska. Och jag har lärt mig – the hard way – att våra språkliga och kulturella likheter finns, men att de oftast är rentav bedrägliga och har en förmåga att skapa massor av problem.

Roligaste och tydligaste illustrationerna gavs av Lars Idermark, vd för Kooperativa Förbundet, som berättade om det gigantiska misslyckandet med att slå samman Coop i Sverige, Norge och Danmark. Här underskattades olikheterna å det grövsta, vilket gav en hel del trubbel när hela inköpsavdelningen centraliserades i Köpenhamn.

De danska inköparna köpte till exempel in stövlar som inte höll för att användas i skogen. Det är ganska ont om skog i Danmark, och de som behöver rejält på fötterna handlar inte på Coop.

När samma inköpare i mars månad märkte att våren var på väg (i Köpenhamn) satte de igång leveranserna av trädgårdsmöbler till alla Coop-vauruhus. Även till Luleå, där det fortfarande var en meter snö ovanpå marken, och en meter tjäle under.

Jag skulle kunna skriva massor om detta, men jag nöjer mig med att tillägga följande livsviktiga fakta:

• Norrmän gillar muskot, och använder det till allt möjligt
• Svenskar gillar dill, och använder det till allt möjligt
• Norrmän är inte förtjusta i dill
• Svenskar är rätt likgiltiga inför muskot
• Norsk ärtsoppa smakar fårkött
• Svensk ärtsoppa smakar timjan