Skrev igår en liten sväng om svensk-norska konferensen i Göteborg.

En sak avstod jag dock från att beröra, eftersom jag tyckte det kunde vara värt en egen mässa. Norska fiskföretaget Domstein hade två representanter, koncernchefen Svein Lyngnes och Sverige-chefen Ulf Bertilsson, på plats som höll ett intressant duett-föredrag. Bland de saker som de uppehöll sig vid en bra stund var den stora kulinariska skillnaden mellan Sverige och många andra länder: den varma lunchen.

Paradigmskiftet inträffade någon gång på 60-talet. Sverige var ekonomiskt starkt efter att ha lyckats klara sig helskinnat genom andra världskriget. Den ekonomiska tillväxten gjorde det möjligt att erbjuda lagad lunch till skolbarnen, allt för att stimulera kvinnornas intåg i arbetslivet.

Exemplet följdes av företagen som genom skattemässiga subventioner fick goda möjligheter att erbjuda personalen lagad mat i matsalar.

Därmed hade marknaden etablerats. Som jämförelse nämndes Norge, där den ekonomiska tillväxten ännu inte tagit fart och där man aldrig hängde på detta tåg. Här får barnen fortfarande med sig lunchen i den så kallade matpakken, och en norsk lunch består normalt sett av smörgås.

Så ser det ut idag. Men vad händer framöver?

Jag har en liten teori, faktiskt. Och den bygger på att pendeln sakta svänger tillbaka. Bort från den varma lunchen och tillbaka mot smörgåsar och andra enklare alternativ. Personalmatsalen är utrotningshotad, lunchsubventionerna likaså. Samtidigt ökar tidspressen.

Mot detta talar förstås mikrovågorna, som kan kullkasta hela min teori och till och med göra att resten av världen nappar på den svenska trenden med varm lunch. Den som lever får se…