Äntligen var det dags att byta däck på den lilla brittiska kvalitetsbilen. Eftersom jag inte velat rulla mer än nödvändigt på punkadäcket, så har den stått ute på uppfarten.
Och nu är det frost.
Kan inte komma in.
Inte på förarsidan. Inte på passagerarsidan. Bottenfruset. Jag kör gamla knepet med hett vatten i plastpåse och kommer så småningom in på passagerarsidan. Kravlar in bakom ratten, vrider på nyckeln.
Silence.
Efter lite felsökning visar det sig att ena kopplingen på batteriet är dåligt åtdragen. Provar igen. Nu låter det. Drrrrr. Ingen tillstymmelse till liv i själva motorn, antagligen är det startmotorn som säckat ihop den ynkliga minusgraden…
Så med IT-mamman bakom ratten rullade jag in bilen i garaget, där den nu står och tinar i väntan på mer omvårdnad. Själva inrullningen var för övrigt en scen som kunde varit hämtad ur Svensson, Svensson, Göta Kanal eller annan lämplig halvmodern komedi med svag buskiskaraktär.
“Bromsa inte!!
“Jamen, den rullar ju!”
“Den SKA rulla!”
“Men den rullar ju framåt!”
“Ja, eftersom det inte går att svänga in från den vinkeln, måste vi rulla fram lite först. Låt pedalerna vara nu.”
“Okej.”
“MEN BROMSA INTE DÅ!”
“Men den rullar ju…”
och så vidare…
Nu är det dags för lite städning och utfodring innan dagens stora event: fotbollscup med Legolas & Co.
Och undra på att en del amerikaner är stovuxna (långt ifrån alla, måste tilläggas – jag har också sett många exempel på motsatsen: unga kvinnor som balanserar på gränsen till undernäring), deras matportioner är faktiskt extrema. Jag har redan ylat om