Skickliga propagandamaskiner bakom Arla, Svensk Mjölk och Årets Kock har sett till att ingen missar att en del svenska skolor kommer att få besök av årets kock. Nån tävling, tror jag, där eleverna kan vinna skolmat av en stjärnkock.

Jag vet inte vad jag tycker om det. Måste ju vara rätt knäckande för bambatanterna att veta att barnen är beredda att ställa upp i en tävling för att slippa deras mat.

Men egentligen var det inte alls det jag tänkte skriva om, utan om Mats Karlsson. Han jobbade som kökschef på Grand Hôtel och sade upp sig för att bli – just det: bambatant. LIte hårddraget, men det var faktiskt i princip så, även om Mats förstås inte är nån tant.

Istället är han ansvarig för skolköket på Sjöstadsskolan, den första nybyggda kommunala skolan i Stockholm på tolv år. Ungarna älskar Mats mat, och föräldrarna tigger om recepten med gråten i halsen, eftersom deras barn inte vill ha något annat.

Ett bevis för att det går att göra bra skolmat, men att det krävs vissa saker: Kunskap och engagemang, till exempel. Och för Lärarnas Tidning avslöjar Mats sitt viktigaste knep: Han betraktar eleverna som kunder.

Jag gör vågen.

IT-mamman har snöat in på nästa grej: podcasting. Vi letade just fram en gratistjänst som borde funka ihop med hennes WordPress.com-blogg, och då var hon fast.

“Ok, jag testar lite. Kan du röra ihop en pannkakssmet?”, säger hon, med ögonen klistrade mot skärmen. Jag inser att jag är på väg att förlora kontakten och måste agera snabbt. Jag griper till en taktik som äldste sonen Magic börjat utnyttja allt oftare.

“Nej.”

Det tar några sekunder, sedan rycker hon till. Ögonen slits med viss möda från skärmen och hon vänder sig mot mig.

“Vadå nej?”

“Jag kan inte göra pannkakor”, svarar jag. Vi har varit gifta i över sexton år. Det är ingen nyhet att jag suger på pannkakor (pun intended). Men jag vet samtidigt att detta är ett slag jag kommer att förlora. Delvis. Jag kommer att göra pannkakssmet, för det är förstås busenkelt. Det har jag fakiskt gjort förr.

Däremot kommer hon aldrig att låta mig steka pannkakorna. Det gör hon själv. När smeten stått i kylen en stund. Och podcasten är klar.

Så kommer det att bli, och därför måste jag lämna er nu: Jag har en smet att fixa.

IT-mamman beklagade sig häromdagen över att det är jobbigt med vardagsmaten. Ett mycket känt fenomen, kanske särskilt i sönderstressade barnfamiljer som vår.

Jag svarade att det blir extra jobbigt när man har en familjemedlem som rynkar misstroget på näsan (han gör faktiskt det, rynkar på näsan) åt allt som avviker det minsta från hans preferenser. Som dessutom är ganska snäva.

Men nu är jag inte ute efter att smutskasta min älskade Legolas. Han är världens goaste kille (på delad förstaplats med Magic, förstås), men det här med mat är jobbigt för honom. Han försöker verkligen, men det har funnits tillfällen då jag faktiskt trott att han skulle kräkas upp den där tuggan jag tvingat i honom efter ett evigt tjat. Allt för att upprätthålla min princip om att “man måste smaka.”

Legolas ansträngda förhållande till maten framgår rätt tydligt av lappen här intill. Den skrev han en gång när jag tvingade honom att sitta kvar vid bordet tills han ätit upp, vilket tog närmare en timme. (Inom parentes ska det erkännas att det som vanligt slutade med att han inte åt upp allt, utan att vi fick enas om en kompromiss.) Lite svårt att läsa den skrynkliga lappen kanske, men det står så här: “Orka äta. Jo, det suger skitmyket.”

Say no more, liksom.

Men vissa saker tycker han verkligen om. Som till exempel yoghurt (Valio Vanilj Sommarbär) och corn flakes. Eller Pågen Duo med jordgubbssylt. Och pannkakor, våfflor och köttbullar.

Så häromdagen stod jag vid spisen och försökte stressa fram någon slags måltid. IT-mamman var iväg på kurs, och det var rätt tomt i kylen. Det som fanns att tillgå var – Lithells varmkorv. Så det fick det bli. Och… Eh… Snabbmakaroner. Vilken fattig måltid! Måste göra något för att höja detta ett snäpp, tänkte jag och öppnade kylen igen. Ah, en fjärdedels vattenmelon. Jag skar upp den i ätbara bitar och lade på ett fat medan korven sjöd.

Då kommer Legolas in. Han får syn på melonbitarna och skiner upp. Ser kastrullen med varmkorven och ljusnar ytterligare en aning. Tittar på kastrullen längst in, och frågar förhoppningsfullt: “Vad är det där i? Makaroner?”

Jag nickar, och då kan han inte hålla tillbaka ett leende. “Mm, det här ska bli gott”, säger han och myser.

Och jag fylls av frustration. Varför, oh varför, kan jag inte få mitt barn att uppskatta något annat än korv, köttbullar och pannkakor? Men sedan tänker jag rationellt igen, och inser att han faktiskt HAR vidgat sina kulinariska vyer. Häromveckan åt han paj som hans bror gjort och utbrast: “Det var ju gott!” Hans territorium utökas också, det går bara så förtviiiivlat långsamt.

Och förresten: Vad är det för fel på korv och makaroner? Snacka om svensk husmanskost. Eller husmanskonst, som Mannerström kallar det.