Skickliga propagandamaskiner bakom Arla, Svensk Mjölk och Årets Kock har sett till att ingen missar att en del svenska skolor kommer att få besök av årets kock. Nån tävling, tror jag, där eleverna kan vinna skolmat av en stjärnkock.
Jag vet inte vad jag tycker om det. Måste ju vara rätt knäckande för bambatanterna att veta att barnen är beredda att ställa upp i en tävling för att slippa deras mat.
Men egentligen var det inte alls det jag tänkte skriva om, utan om Mats Karlsson. Han jobbade som kökschef på Grand Hôtel och sade upp sig för att bli – just det: bambatant. LIte hårddraget, men det var faktiskt i princip så, även om Mats förstås inte är nån tant.
Istället är han ansvarig för skolköket på Sjöstadsskolan, den första nybyggda kommunala skolan i Stockholm på tolv år. Ungarna älskar Mats mat, och föräldrarna tigger om recepten med gråten i halsen, eftersom deras barn inte vill ha något annat.
Ett bevis för att det går att göra bra skolmat, men att det krävs vissa saker: Kunskap och engagemang, till exempel. Och för Lärarnas Tidning avslöjar Mats sitt viktigaste knep: Han betraktar eleverna som kunder.
Jag gör vågen.
Så kul!!! Kul att eleverna ses och inte är ett nödvändigt ont som invaderar matsalen och stökar till. Kul att eleverna får mat som säkerligen är både god och näringsriktig vilket gör att de äter, vilket gör att de mår bättre, vilket gör att de orkar mer…..
Inget ont om bambatanterna för de är ett fantastiskt släkte som dessvärre glöms bort. Och hur ofta får bambatanterna kompetensutvecklas eller höra att det ska satsas mer pengar på maten?
Vad glad jag blir när jag läser om elever som faktiskt tycker om skolmaten. Min dotter är väl lite si och så med det, vissa dagar tycker hon det är gott och andra förstår hon inte alls hur dom har burit sej åt. Jag tycker det är viktigt att uppmuntra henne att äta grönsaker till maten och frågar då ofta om hon äter sallad, men det som hon tycker om finns inte eller så blandas det med något annat, lök är något som hon har svårt för och som dom tyvärr har i någon sallad. Varför inte lägga alla sallads ingredienser i olika skålar så dom kan välja själva ? Sen tycker jag nog att bambatanterna skulle uppdateras en aning i köket, inte för att det är deras fel i slutänden. Men en stor önskan, ser dom att maten är omtyckt så blir det ju mycket roligare. Jag minns när jag var liten och det var mat som man inte på något vis kunde svälja, då var den stora fasan att komma förbi bambatanten borta vid sophinken där man skrapade tallriken. Det var ett skräcksenario nästintill. Man fick lägga benen på ryggen när hon sprang ut i diskrummet.
Mina egna skolmatsupplevelser sträcker sig från en liten skola med hundra elever och tre-fyra egna bambatanter som lagade maten med kärlek, via högstadieskolan med 600 elever och den vidrigaste skitmat som tänkas kan, till den ännu större gymnasieskolan (1500 elever, skulle jag gissa) som faktiskt fick något pris för sin skolmat. Den var helschysst med tanke på skolans storlek och att gänget i köket fixade mat även till en rad andra dagis, skolor och olika boenden i kommunen.
Så jag vet att alla varianter finns. Och Mats på Sjöstadsskolan är förstås ett lysande exempel på hur bra det kan vara.
Massor av kockar som skaffar familj lämnar yrket på grund av det osociala livet i krogköket med kvälls- och helgjobb. Här borde skolorna ligga på och sno åt sig fler Matsar.
Jag håller helt och hållet med dej, det är ju ett ypperligt tillfälle för kockar som slutat i krogbranschen att få fortsätta jobba med mat och tom. briljera och få uppskattning utan dess like för sin mat på skolorna !