Category Archives: Byn där jag bor

Byn där jag bor, Kultur

Stackars Gordon

Leave a comment

Han missade allt det roliga. Havsaborre är garanterat det roligaste jag fiskat i hela mitt liv.

Jag har bara gjort det en gång, men det är troligen min enda fiskehistoria som är värd att berättas. För cirka femton år sedan arbetade jag som ronderande väktare i byn där jag bor, och ett av objekten jag hade att bevaka var en småbåtshamn som tillhör en av de stora industrierna här.

En natt hade jag rätt gott om tid och tog mig en vända ut på bryggan för att kolla in båtarna. När jag kom ut bryggan hörde jag ett frenetiskt plaskande en bit bakom mig, och när jag vände mig om såg jag en syn som torde vara en våt (mäh!) dröm för varje sportfiskare: spänstiga glänsande fiskar hoppade upp och ned i vattnet, det formligen kokade.

Jag stod och tittade på miraklet en lång stund. Stora industrin släppte ut kylvatten (som förstås inte alls är kyligt, utan ganska varmt) ur ett stort rör, och det tycktes dra till sig firrarna.

När jag nämnde detta för min vän Pelle Rebell, som är en mycket inbiten fiskefantast, blev han eld och lågor. Han gav sig inte förrän jag lovat att ta med honom på en nattlig fisketur. Nattvakten i porten på fabriken informerades, eftersom han hade en övervakningskamera som visade allt som hände i den lilla hamnen, och sedan var saken klar.

Några nätter senare, när jag gick av mitt pass vid halv tre-tiden, hämtade jag upp Pelle. Mina egna fiskegrejor hade jag redan i bilen. Väl nere i hamnen möttes vi av samma syn en gång till. Eldorado! Fiskarna bubblade runt där nere i vattnet, och när man lös på ytan med en ficklampa blev de tokiga.

Jag vet inte hur många firrar vi drog upp. Själv fick jag nog bara i land två. Jag är inte någon driven sportfiskare. Pelle halade upp avsevärt fler. Och en sak kan jag lova – hoppas Gordon läser nu – de levde allihop! Havsaborrar är kralliga rackare, det är en riktig fajt med varenda en man får på kroken.

Vill minnas att vi helstekte dem enligt något recept som Pelle själv grunnat ut. Massor av smör, purjolök och andra goda grejer.

Byn där jag bor, Krogen

Ingen direkt nyhet, men ändå

4 Comments

Snabbväxande kafékedjan Espresso House har kommit till byn där jag bor. Det är ett litet tag sedan fiket öppnade, men nu har jag äntligen testat, i sällskap med delar av min familj samt familjen P.

Allt är förstås precis som på alla andra Espresso House runtom i södra Sverige. Gott kaffe i enorma muggar med smaskiga kakor och godsaker att mumsa på. 1_big.jpgInte mycket att orda om, egentligen. Mer intressant är det faktum att Espresso House överhuvudtaget öppnar en coffeeshop i byn där jag bor. Visserligen ligger fiket i byns ganska stora och välmående köpcentrum – som är lite av kommersiellt nav för hela kommunen plus ett par grannkommuner – men ändå. En by med 15.000 invånare är nog inte det vanliga stället.

Jag tror mig emellertid veta varför vår lilla by begåvats med en så urban företeelse.

Genom mitt arbete känner jag till kedjans historia och jag vet också att företaget efter en så kallad finansieringsrunda nu sitter på en hög pengar och nya delägare som vill se snabb tillväxt. Jag har sett det förr, och nu sker det igen: man försöker öppna så många kaféer som möjligt på så kort tid som möjligt. Antalet enheter blir rättesnöret – allt annat verkar ointressant.

Så när en av de dussintals klädbutikerna på torget gick i konkurs, kom beskedet blixtsnabbt: Espresso House flyttar in. Den gamla klädaffären (som funnits där i åratal) städades bort med vindens hastighet och snart fanns där en glänsande coffeeshop, som lika gärna kunde legat på Stureplan. Allt snyggt och bekant för den som besökt andra Espresso House.

Alltihop blir dock lite komiskt när fru P, som beställt en smörgås, kommer tillbaka med en sån där pip-puck på sin bricka. När smörgåsen är klar piper det till i pucken. Praktiskt, men tämligen överflödigt i en lokal på 60 kvadratmeter…

Jag har en känsla av att kedjan slarvat med sina analyser. Det här är en pendlarkommun. På dagarna är folk i Göteborg och jobbar. När de kommer hem, sätter de sig inte i bilen för att köra till torget och ta en fika. Dessutom var konkurrensen hård, mellan en rad duktiga lokala förmågor, redan innan kedjan kom till byn.

De lokala förmågorna vet dessutom hur befolkningen ser ut: barnfamiljer som oftast inte är beredda att betala för den trendiga och metropolitiska inramningen. Jag brukar av princip inte klaga på vad saker och ting kostar. Men 250 bagis för att fika med fyra femtedelar av familjen?  Det kommer inte att hända varje dag, inte ens när en slösaktig person som jag håller plånboken.

Byn där jag bor

Close encounter

3 Comments

Jag har hört hans röst!

Mannen med de svarta shortsen, alltså. När vi knatade hem från studenternas utspring i fredags tog vi vägen längs med havet, den där han brukar gå. Och säkert som armen i kryckan kom han där. Jag fick möta hans blick och kände att jag måste höra hans röst.

“Hej”, sa jag. Inget konstigt med det, förresten, på en sån här liten ort kan man heja på alla utan att det känns märkligt.

“Hej”, svarade svarta-shorts-mannen, som dagen till ära hade en ljusblå t-shirt i handen. Efter en månads knatade med den svarta tröjan i nypan, behövde den kanske tvättas. Hans röst var för övrigt precis så där djup och välklingande som jag väntat mig. Hade det inte varit för klädseln, hade han lätt platsat som baryton i vilken opera som helst. Han har en rakryggad hållning, nästan lite majestätisk, och ljust blågrå ögon med en genomträngande men vänlig blick.

Men jag vet fortfarande inte ett smack om vem han är. Måste nog börja konsultera lite personer med koll på det lokala persongalleriet. I den här byn finns det folk som vet allt om alla.

Taxigubben, till exempel. En pensionerad taxichaffis som saknar de där sociala spärrarna som du och jag har, och följaktligen kan fråga vem som helst om vad som helst. Han dyker upp överallt och pratar med alla. Jag minns särskilt när han en gång kom utspringandes på en gångväg, rakt ut på gatan där jag bor, mitt framför min bil, och viftade ivrigt med ena armen. Under den andra hade han en dyna till en baden-baden-stol.

Jag var hyperstressad, men han verkade så angelägen att jag var tvungen att stanna. Någon kanske var skadad? Jag vevade ned rutan.

“Ska du in te samhällett?”, flåsade han.

“Eh, nej”, svarade jag, helt sanningsenligt.

“Ah, de gör enget. Ja åker me daj te bosshöllplatsen då.” Och så klev han helt sonika in och satte sig i passagerarsätet med sin dyna i knät. Det var bara att köra, och under de tre-fyrahundra metrarna till bosshöllplatsen blev jag korsförhörd om allt från mitt hus och civilstånd till hur långt bilen hade gått.

Om någon vet vem svarta-shorts-mannen så är det taxigubben. Normalt sett undviker jag honom om jag kan, för han är den mest nyfikna människa jag någonsin mött. Men jag behöver ju veta mer om shorts-mannen. Eller? Jag kanske bara blir besviken om jag får veta att han är en nyligen pensionerad driftsoperatör som jobbat hela sitt liv på Vattenfall. Vissa frågor kanske mår bättre av att inte få några svar.