Jag har varit på ett slags sammankomst för män ikväll. Inte frimurare, inte rotary, utan ett gäng helt vanliga snubbar (Svenska Kyrkan arrangerade) som träffades på en av byns restauranger för att lyssna till ett föredrag och snacka om relationer.

Det låter corny.

Men det var det inte.

Förutom att jag inte kom iväg i tid, utan tvingades ta bil istället för buss och följaktligen förvägrades den stora starkbärs jag räknat med, så blev kvällen förvånansvärt intressant och stimulerande. Måltiden var… eh… den var ok. Kokt potatis, kokta findusgrönsaker och en schnitzel som torterats en stund i fritösen.

Att sedan höra ett gäng män i varierande ålder (typ från min egen och uppåt) prata om relationer, äktenskap och skilsmässor; gräl, konflikter och bråk samt annat i samma härad, det gjorde mig nästan lite lycklig. Man får perspektiv, liksom.

Jag har dessutom insett att jag är en så kallad baggis. Det innebär att jag tenderar att negligera problem. Skönt att veta. Inte för att jag tycker det är något problem, liksom.

Men ändå.

…var den här:

Geléad Martini.

Mycket spejsat.

Inte sådär jättegott, om du frågar mig. Käka Martini, liksom. Men konceptet har förstås utvecklats med en tanke. I det här fallet handlar det om personer med sväljsvårigheter. De har ofta problem med att struplocket stänger för långsamt, och vätskan virvlar ned i fel strupe. Med drycker i geléform kan den här typen av patienter lättare få i sig vätskan. Och det gäller förstås inte bara Martini.