Jag har varit på ett slags sammankomst för män ikväll. Inte frimurare, inte rotary, utan ett gäng helt vanliga snubbar (Svenska Kyrkan arrangerade) som träffades på en av byns restauranger för att lyssna till ett föredrag och snacka om relationer.
Det låter corny.
Men det var det inte.
Förutom att jag inte kom iväg i tid, utan tvingades ta bil istället för buss och följaktligen förvägrades den stora starkbärs jag räknat med, så blev kvällen förvånansvärt intressant och stimulerande. Måltiden var… eh… den var ok. Kokt potatis, kokta findusgrönsaker och en schnitzel som torterats en stund i fritösen.
Att sedan höra ett gäng män i varierande ålder (typ från min egen och uppåt) prata om relationer, äktenskap och skilsmässor; gräl, konflikter och bråk samt annat i samma härad, det gjorde mig nästan lite lycklig. Man får perspektiv, liksom.
Jag har dessutom insett att jag är en så kallad baggis. Det innebär att jag tenderar att negligera problem. Skönt att veta. Inte för att jag tycker det är något problem, liksom.
Men ändå.
Såg nåt tv-program häromdagen om män som åkte på kurs en helg för att öppna upp sig och prata om livet med andra män. Först kändes det lite fånigt, mest pga upplägget, men snubbarna verkade få ut sjukt mycket av helgen. En kille sa att han aldrig hade pratat med sina killkompisar om sånt som avhandlades under helgen. Typ att vara livrädd för att bli pappa, ensamhet och sånt. Men det borde ju vara ett led i jämlikhetsdebatten det också, att inte betrakta manlig känslighet som omanlig.
Om det nu var den aha-upplevelsen du fick.