All posts by Stellan

Matakuten är illa däran

Gårdagens avsnitt av Matakuten gjorde mig irriterad igen. Det är så förbaskat ytligt, och halvsanningar om rötskadade granar och bristande kontroller kastas till höger och vänster. Samtidigt slår två av de tre kockarna huvudet i väggen så hårt de orkar. Enda ljusglimten är återigen Paul, som åtminstone verkar ha hjärnan påslagen. 

Men tyvärr: hela programmet känns hafsigt och ogenomtänkt. TV4 och produktionsbolaget Baluba försitter en gyllene chans att göra en verklig insats. Om man gjort sin research ordentligt, hade programmet kunnat bli en succé. Nu blir det varken hackat eller malet.

Och värst av allt är “ekokocken Carola”, som faktiskt hamnat i helt fel sammanhang. Hon gör bort sig kapitalt och när hon står och grimaserar över skolkökets carbonara, blir det barnsligt. När hon sedan försöker konkurrera ut samma carbonara med en FISKGRYTA, då stänger jag nästan av. Vakna! Det är unga människor, det här. Visst behöver de lära sig att äta fisk, men man kan inte börja med nirvana och jobba sig nedåt.

Kokböckernas kokbok

Jag har en hög med kokböcker som ligger här och väntar på att bli öppnade. Tyvärr hinner jag inte riktigt med, men jag ska beta av berget successivt framöver. Först bjuder jag dock på en spännande liten nyhet som mest känns som lite kuriosa. 

Förra veckan kom den nämligen (OBS! inte till mig, men den kom ut på den engelska marknaden). Kokböckernas kokbok:

“The Big Fat Duck Cookbook” av Heston Blumenthal. Listpriset ligger på cirka 1300 spänn, men den kan köpas hos Amazon för cirka 750 bagis, och då ingår fri frakt i Storbritannien. 

Boken väger 6,3 kg och är till brädden fylld med sanslösa bilder och förstås även en del recept. Jag har inte hållit i konstverket, men jag misstänker att det kanske inte är så mycket för oss simpla hemkockar. Heston Blumenthal är en av förgrundsgestalterna i den ganska omdebatterade molekylära gastronomin, som mer liknar laboratorieverksamhet än det jag kallar för matlagning. 

Men du kanske är sugen ändå? Det är ju alltid nåt att bräcka grannarna med…

Jodå, jag har testat

Huskorset tycker att jag har fel när jag säger att vinägerchips är äckligt. För att bevisa – åtminstone för mig själv – att jag har rätt, har jag i över en vecka sökt med ljus och lykta efter surchipsen. 

But, alas, to no avail. De har helt enkelt inte hittat till byn där jag bor. Än. 

Däremot, snubblade jag under min jakt på en annan chipsnyhet, nämligen denna: 

Och här snackar vi. De här chipsen är riktigt goda, med en lagom pepprig smak som snärtar till grill-löksmaken. Dessutom finns det en skön liten knorr av het sötma på slutet som gör det hela mycket njutbart. 

Och som om inte detta vore nog, så lyckades jag hitta de här chipsen i tidernas allra mest överlägsna förpackning: 40-gramspåsen. Visserligen var detta ett tillfälligt erbjudande, där man vid köp av en chipspåse i normal storlek erhöll en provpåse Grill & Peppar på köpet. Så tyvärr är det nog en kär vän på tillfälligt besök. 

Tyvärr, säger jag. En gång till. Tyvärr. 

Min kärlek till 40-gramspåsarna är stor, och som så ofta handlar det om nostalgi. För när jag satt där i bilen (inte kunde jag vänta tills jag kom hem!) och öppnade den lilla påsen, blev jag återigen nio år. Mina byxor fick hål på knäna, och jag sprang över från den stora gula skolan till Shellmacken på andra sidan den dammiga vägen. Där huserade den legendariske Kurt på Tappen, även känd som Vraket. Han hade femöres kola och mycket annat gott vid plåtdisken i sin trånga, smutsiga lilla bensinstation. 

Och så hade han chips. 40-gramspåsar. Med grillchips. Vad jag kan minnas fanns det ingen annan smak att välja på, men grillchipsen funkade fint. Påsarna var randiga, i brunt och orange. 

Det var gott, och när det var slut kände man sig ändå lycklig en lång stund, medan den fräna löksmaken dallrade där i gommen. Tills man hörde skolklockan ringa, och tvingades att dödsföraktande kasta sig tvärs över gatan igen för att hinna in till lektionen.