Jahapp, då var vi där igen. Ica lovar att sänka priserna på 2.000 varor, och kommer därmed att sparka igång en ny karusell där kedjorna försöker överträffa varann med låga priser.
För Icas del är detta förstås helt rätt. Priserna är ett av de allra effektivaste vapnen för ett företag som Ica, och med den position man nu har på marknaden kan man göra precis det som giganten Tesco gjort hemma i Storbritannien: pressat priserna samtidigt som man hela tiden ökar sortimentet och servicen.
Men är det bra för konsumenterna?
Nej.
Inte om du frågar mig, i alla fall.
Visst kan det kännas kul med låga priser, men min tes (som jag driver in absurdum här på bloggen) är att vi egentligen inte behöver lägre priser på livsmedel. Möjligen tvärtom, i så fall.
Jag ger nämligen prisfixeringen skulden för de flesta av de problem som figurerar i matbranschen. Galna ko-sjukan, Icas köttfärsskandal, e-nummernojan – listan kan göras hur lång som helst. Men bakgrunden är alltid densamma: priserna ska pressas. Till varje pris.
Om vi menar allvar med talet om att värna miljön och människor och djurs hälsa, så fungerar det inte att välja mat utifrån prislappen.
Jag håller nästan med. OM leverantörerna kan bibehålla kvaliteten på varan så är prissänkningen bara bra för oss konsumenter. Fast någonstans måste ju besparingen göras. Och något säger mig att ICA och deras handlare inte vill ha lägre vinst i framtiden.
Då tycker jag att EMV (egna märkesvaror) är ett större problem då de tränger bort de andra märkena. Just en konkurrens av olika märken (och förpackningsstorlekar) gör att vi i varje läge kan få hem rätt vara.
Kanske de skulle gå ut och säga “Nu sänker vi våra vinstmarginaler!” istället?
Fast det lär ju aldrig hända.