För någon vecka sedan lät jag mig, dumt nog, övertalas att stämma möte med en bilhandlare här i byn. Det var en telefonförsäljare som ringdeoch bokade in mötet för handlarens räkning. Eftersom jag har ett leasingavtal som går ut i sommar, tänkte jag det kunde vara bra att höra lite hur landet ligger. 

Vi bokade in ett möte idag klockan tio, jag fick därefter ett mejl med en bekräftelse och igår dessutom ett SMS med en påminnelse:

Proffsigt, eller hur? 

Ändå malde en gnagande känsla av att något var fel inom mig. Hade inte försäljaren pratat om Stendahls Bil? I mejlet och SMS:et står det Bilia. Konstigt. (Ja, i den här lilla byn finns faktiskt TVÅ Volvohandlare. Lite wild and crazy, sådär.)

Så när jag kommer in på Bilia, möts jag inte av någon större uppmärksamhet. Säljarna kallpratar lugnt vidare med sina spekulanter, och det finns ingen annan att vända sig till. Till slut blir en ledig.

“Hej, jag skulle träffa Daniel Ohlsson”, säger jag. 

“Ehh… Han jobbar inte här längre.”

Och det var ju det jag visste hela tiden. Somebody has f**ked up. Men skit samma, nu har jag lämnat skrivbordet, datorn och hela baletten, might as well go through with it. Otroligt nog avslöjar säljaren till slut att jodå, Daniel Ohlsson jobbar numera hos konkurrenten Stendahls Bil. Han berättar till och med var det ligger. Fast det vet jag redan, och jag ger mig raskt av dit. 

Kliver in genom dörren och ser först inte en själ. Men till slut dyker det upp en snubbe med rakad skalle, blåtandsheadset och fräcka glasögon. 

“Kan ja hjalpa raj?”, säger han med en omisskännlig Uddevalla-dialekt. 

“Jag skulle träffa Daniel Ohlsson”, säger jag. 

“Dä blir varre, dä! Han legger nogg å soolar saj på en strand.”

Jag tittar oförstående på honom. 

“Han é i Tajjland”, förtydligar Mr. Blåtand. 

Jag förklarar en smula irriterat att han bokat in ett möte med mig för tio minuter sedan, på ett helt annat ställe och… ja, ni fattar. Mr. Blåtand, som egentligen heter Martin och är genomförkyld (“Ja setter ejänntlienn å drecker Pannådiil her”) fattar också och försöker göra det bästa av situationen. 

Han hjälper mig att reda ut några frågetecken – som att bilen jag leasar rasat i värde och att jag riskerar att få betala för att bli av med den, åtminstone om jag säljer till honom – och erbjuder mig till slut en provtur i en Renault Megane, som tycks vara den enda bil i deras sortiment som åtminstone antydningsvis intresserar mig. 

När vi kommer ut i regnet och blåsten, visar det sig att Meganens torkarblad är stulna. Motorn låter som en traktor.

“Engen fara! Ja fexar dé. Gå’ru inn i varmen så lenge”, tjoar Blåtands-Martin.

Jag avböjer, och åker och klipper mig istället. Som plåster på såren för denna bedrövliga upplevelse, tröstar jag mig sedan med en kopp vidrig espresso och en chokladmuffin på Espresso House. 

Lite wild and crazy, sådär.