Magic är på basketträning, och IT-mamman har åkt till minibyn med det stora namnet, utanför den vanliga byn, för att köpa vinterskor till Legolas. Och han är med, såklart. Lilla Larsson är här hos mig, men hon växlar mellan att leka och klappa vår julgran, som svarar med att snyftande släppa ifrån sig en drös med barr vid varje beröring. Hursomhelst – hon är sysselsatt.
Då får jag äntligen den lilla lucka jag behöver för att ta itu med en blogguppgift som jag haft på lager sedan dagen mellan vår bröllopsdag och nyårsafton. Då gjorde nämligen lillasyrran och jag en utflykt till våra rötter i det lilla brukssamhället Munkedal i norra Bohuslän. Vi åkte för att besöka faster D, som bland annat gav oss de fina bilderna som du ser här i inlägget.
Faster D är inte vår faster, utan vår avlidne fars faster. I vår barndom var hon en snäll och rar tant som var gift med en lika snäll och rar man, som vi kan kalla farbror D. De var väldigt barnkära och alltid glada när vi kom. Själva hade de inga barn, men andra barn har alltid varit välkomna i huset. Fabror D var en trägen frimärkssamlare, och när han fick höra att jag också samlade, skapades ett litet band mellan oss. Han gav mig märken och lärde massor. På grund av honom samlade jag under rätt många år på så kallade förstadagsbrev, vilket även var hans specialitet. Lite nördigt, kan tyckas. Men jag gillade det på den tiden och någonstans i en låda på vinden finns fortfarande en liten samling.
Farbror D dog i höstas. Då blev söstra mi och jag kallade till bouppteckning, och det var första gången på massor av år som vi träffade faster D.
Det var som en fläkt från barndomen. Minnen, känslor och dofter susade förbi som ett vackert lansdkap utanför ett bilfönster. Så systern och jag bestämde att vi snart måste åka och hälsa på faster D igen.
Att träffa henne igen var så otroligt roligt. Hon är så pigg och klok. Intelligent och påläst, “intresserad av samhällsfrågor”, som hon själv uttryckte det under vårt långa samtal. Ett samtal som rörde sig från stort till smått, och där hon ständigt överraskade oss, till exempel genom att plöstligt utbrista:
“Ja, vad tror ni om Pakistan?”
Dagarna innan hade ju Benazir Bhutto mördats, och det hade hon full koll på. Liksom massor av andra utrikes- och inrikespolitiska saker.
Men hon berättade också en historia för oss. Det kändes nästan som om hon väntat på detta tillfälle, och tänkt igenom det noga. Ozzy-systern och jag är, tillsammans med vår farbrors familj, den enda lilla spillra som är kvar från hennes familj.
Så faster D berättade om sin farmor och farfar. En familj med sju barn, tror jag det var. Farfarn var ölutkörare och körde öl med häst och vagn från Uddevalla till Munkedal.
En dag kom han med sitt ekipage, och vägen var blockerad av ett gäng tattare. För att inte hamna i bråk, svängde han så långt till vägkanten som han kunde, och det ledde till att hela ekipaget välte. Faster D:s farfar – min farfars farfar – skadade sig så illa att han avled några dagar senare.
Änkan satt nu med ansvaret för en familj med många munnar att mätta. I sin nöd vände hon sig till prästen, som på den tiden hade ansvar för fattigvården, och bad om hjälp.
“Har hon några djur?”, frågade prästen.
“Jag har två höns”, svarade den nyblivna änkan.
“Ja, se om hon har två höns, då får hon allt klara sig”, svarade prästen.
Kanske det var här det grundlades, för i min fars familj fanns en viss misstro mot kyrkan, medan företeelser som Kooperativa Förbundet, IOGT och det socialdemokratiska arbetarpartiet utgjort en alternativ treenighet.
Själv är jag således en riktig avvikare. Även om jag sällan går i kyrkan numera, har jag aldrig försökt dölja att jag tror på Gud. Har heller aldrig dolt att min alkoholkonsumtion troligen ligger över genomsnittet, utan att för den skull vara överdriven på något sätt. Min politiska övertygelse består i att jag anser mig vara skyldig att rösta, samtidigt som jag i dagens politiska landskap känner mig som en hemlös under några tidningar på en parkbänk. Jag handlar dessutom oftast på Ica, och där begår jag kanske det sista högförräderiet mot mitt arv.
Eller?
Nej. Det tror jag inte. För en viktig komponent i det hela är tolerans. När det kom flyktingar från Chile till Munkedal på 70-talet, var det faster D och fabror D som anmälde sig frivilligt för att försöka hjälpa dem in i samhället.
Den toleransen inkluderar nog även en svartfot som mig, och jag hoppas innerligt att jag ärvt något av den också.
Vilken fin text.
Väcker tankar och funderingar!
Tack, Anna!
Farsan dog när jag var fyra. Syrran var tre-fyra månader. Det har nog präglat mig mer än jag själv förstår.
Ja, det här var ju till exempel en av de bästa anteckningar som jag har läst här sen jag började prenumerera på Salt. Å så minns jag en tidigare, från i höstas måste det ha varit, som också handlade om din relation till dina släktingar och som var rätt känslosam. Du bad om ursäkt för det till och med, men det ska du ju inte göra. Inte vad mig anbelangar i alla fall, jag gillar känslopjunk. (Är man en känslopjunkie då?)