Farbror O i huset intill knackar på dörren. Han har med sig vår kvällsmat:
Nyfiskad sill…
“Har du fiskat själv?”, frågar jag.
“Nä, man får bäst fångst om man sitter på bryggan när de andra kommer in”, svarar han.
Ty så underligt är det med firrarna små. De är svåra att hitta, men hamnar man mitt i ett stim kan man dra upp ny fisk tills båten sjunker. Och det är svårt att sluta, för man vet ju att man kan bli helt utan nästa gång.
Jaja, tänker du – inte konstigt att det är slut på fisken när man resonerar så. Då svarar jag att fritidsfiskarna runt Sveriges kust varken gör till eller från för fiskbestånden. Det gör däremot industrifisket, och i synnerligaste synnerhet den polska fiskeflottan, som skiter högaktningsfullt i de kvoter som EU slagit fast, och fiskar upp varenda llten torsksvans i Östersjön.
Aldrig har väl uttrycket – såga av den gren man sitter på – passat bättre. obegripligt att detta rovfiske får fortsätta.
Det kommer att bli stopp för det. När fisken ÄR slut. På riktigt. Det hände på 90-talet i Kanada, det kan hända här också. (Jag har en mycket allvarlig min just nu.)