Känner du igen honom? Vi har boken, och jag brukar läsa den för Lilla Larsson ibland.

Men nu tror jag hon tagit lite för mycket inspiration av den lilla blåa gubben. Hon har nämligen skaffat sig en egen liten Mr. Bump, lika blå som den riktiga. Och nästan lika stor.

Jag var iklädd fotbollsmundering och på väg ut genom dörren för att åka till träning när det small. Jag pratade med IT-mamman och såg i ögonvrån det lilla lockiga huvudet. Ena sekunden var det där, nästa sekund var det borta.

Hon hade klättrat upp på en stol och halkat. Operation tröstning inleddes, med napp och klapp. Så upptäckte plötsligt IT-mamman Mr. Bump. En helt enorm bula som stack ut över en centimeter och var flera centimeter bred.

Och så var den blå.

Nu utbryter mild panik. Jag som ska till fotbollsträning. Och innan det: till posten och lämna tidningen som jag gjort idag. Nåja,posten stänger inte förrän om en och en halv timme, och träningen får de andra klara.

Jag sätter mig i fåtöljen med Lilla Larsson, medan IT-mamman sätter sig i telefonkö hos sjukvården.

“Jag vill sova”, säger Larsson.

“Nejnejnej, inte sova nu! Eh… Pappa ska läsa för dig! Så, nu läser vi!”

Jag, Pippi, Dollan och några andra litterära figurer lyckas hålla henne vaken, och en stund senare är hon lika full av energi som vanligt. Krisen verkar vara avvärjd. Men IT-mamman har fått instruktioner av en välmenande telefonsköterska: vi ska väcka Larsson några gånger i natt för att kolla att allt är ok.
Ska det verkligen vara nödvändigt? Vi följer henne med örnblick hela kvällen, men hon är precis lika sprallig som hon brukar.  Hon får nog sova. Kanske. Det goda rådet blir plötsligt en källa till oro. Kan något hända? Det har jag svårt att tro, och jag vill också sova.

Det vill nog Mr. Bump med, förresten.