Uppmärksamma bloggläsare har noterat att jag har en bil till salu. Uppmärksamma bloggläsare har också noterat att eftersom jag bytte bil i juni förra året, så borde jag ha sålt den för länge sedan.
Men livet är inte alltid riktigt så enkelt. Därför har avyttringen av detta fordon dragit ut en smula på tiden. Men nu är den i alla fall utannonserad. Började med Blocket. Alla kollar Blocket. Tre-fyra snubbar hörde av sig, en kom hit och provkörde.
Sedan: Complete and utter silence.
(Det här inlägget blev lite långt, så nu får du klicka på länken om du vill läsa resten.)
Så nu har jag dragit igång den STORA marknadsföringsapparaten. Jag har sänkt priset och satt in annonser på Koll, i GP, Svägerskans tidning och till och med på Norges motsvarighet till Blocket: Finn.no.
Det där med Norge är verkligen en djupledspassning med förbunda ögon. Men eftersom en av de fyra som reagerade på min Blocket-annons var från Norge bestämde jag mig för att prova.
I Norge är det DYRT att köpa bil.
Billigt i Sverige.
Norrmän läser min annons, tänker “Kempegreit, vi tar till Sverige och kjøper bil!”
Duh.
Knappast. Björn Rosengren hade så rätt: Norge är rätt likt Sovjet på vissa sätt. Och lite likt Kafkas bok Processen på andra sätt. Men om någon från Norge orkar ta itu med allt vad det innebär att importera bil från Sverige, så finns den här.
Idag på morgonen hade jag dock ännu en spekulant på besök. En invandrare, av brytningen och hans namn gissar jag att han ursprungligen är från Ryssland, Ukraina eller nåt i den stilen. Han hade visserligen med sig en svensk kompis, men jag märkte ändå att han tycker det är lite jobbigt att köpa bil. När jag frågade om han tittat på fler bilar så log han, slog ut med händerna och svarade. “Ååh. Hovedverrk.” Han var nervös på ett charmerande sätt. Jag kände bara massor av sympati ville helst av allt ge honom bilen gratis.
För jag tycker det är asjobbigt att sälja bil.
Förra gången var det likadant. Annonserade och annonserade och fick till slut en spekulant. Som prutade och prutade. Till slut köpte han i alla fall bilen och jag var enormt lättad. Tills jag kom på att han måste skriva under det registreringsbeviset, så att jag kunde anmäla ägarbytet till Vägverket.
Så jag ringde honom och förklarade. “Mm. Du får väl komma hit då”, grymtade han.
Och när jag kom dit förklarade han att kylaren spruckit när han kört hem bilen. Han tyckte att jag nog visste mycket väl att kylaren var på väg att ge upp, och menade att jag blåst honom. Jag bedyrade att jag inte hade en aning (vilket var helt sant, förstås), och till slut skrev han på registreringsbeviset.
Folk som hört mig sälja in min nyhetstjänst till en presumtiv abonnent blir nog förvånad över att läsa det här. För det har jag inga som helst problem med. Det har jag gjort massor av gånger, och då löper tungan som Susanna Kallur. Jag flyter över varje hinder, och är i mål efter tretton-fjorton sekunder. Eller minuter kanske. Men ändå. Det är ju något jag förstår, in i minsta detalj. Något jag skapat själv, och något jag känner starkt för.
Jag gillar min Ford Focus också. Skulle helst av allt behålla den. Men vi kan ju inte ha tre bilar. Och vår glänsande själlösa V70, som jag skrapade skärmen på häromveckan på Ikeas parkering, kan inte säljas. Då blir de inte glada på leasingbolaget. Vår mossbelupna men själfulla skrutt-Toyota vill jag inte heller sälja. Fast den finns det minsann spekulanter på, trots att den inte är till salu. Två gubbar ringde på dörren för ett tag sedan och undrade om vi ville sälja. Jag var inte hemma, men IT-mamman förklarade att “Nej, det vill vi inte.”
Hon är nämligen inte heller mycket till bilförsäljare.
Men vad mysko med alla som vill köpa sekrutt-Toyotor! Vår ser ut som en halväten, hårdgrillad kyckling — men den vill de också ha.
Jag blev lite putt av att de ville köpa vår. Ser den såå skruttig ut? Så de tror det bara är att komma här och ringa på dörren och få den jättebilligt, nästan gratis. Va? Fast det sa jag ju inte förstås. Gnisslade bara tänder när de hade gått. Och fick maken att spola av mossan med högtryckstvätten.