Jag har länge närt en personlig motvilja mot Föreningssparbanken, eller Swedbank som den numera heter. Förhållandet är såpass ansträngt att jag planerar en personlig vendetta som går ut på att jag ska gå in på deras kontor och på ett bräde avsluta alla konton som jag, min familj och mina två företag har i banken. Rösta med fötterna, typ. Men det är lite krångligt och tarvar en hyfsad tajming, så det får vi ta en annan dag.

Idag tänkte jag istället – faktiskt – ge banken ifråga ett berömmande ord. Eller åtminstone chefen för dess institut för privatekonomi, Ylva Yngvesson. Hon har nämligen haft kurage nog att gå ut och uttala sig om att matpriserna nog borde stiga lite grand framöver. “Det vore inte konstigt om de gjorde det, de har legat stilla så länge.”

Lyss, mina vänner, LYSS!

Matpriserna i Sverige har knappt stigit alls sedan 1995, det är elva år sedan dess. Elva år som efter vad jag kan minnas haft inflation – vartenda ett av dem. Ändå förväntar sig folk att priserna ska sjunka, att kvalitén ska vara finfin och att produktionen ska ske på ett ansvarsfullt sätt mot människor, djur och miljö.

Hur ska den ekvationen gå ihop?

Någon?

Vad tyst det blev.